Det folk som vandrar i mörkret

Mitt i dagens post ligger ett julerbjudande bland alla andra om julklappar och julbord. På omslaget dansar tomtenissar medan en ljusstake och en julkrans syns i bakgrunden. Först lägger jag det i högen för de vanliga reklambroschyrerna som skall kastas. Sedan upptäcker jag att tomtenissarna kommer från en kyrka som ville berätta om sina julaktiviteter. Möjligen är jag konservativ och allmänt gammaldags, men nog hade jag i detta fall förväntat mig en omslagsbild som lyfte fram julen ur ett kristet perspektiv. Här finns som bekant en rik bildskatt med tradition och skönhet att välja ur.  

Alltför ofta verkar det nu som om inte ens våra kyrkor vågar stå upp för kristen tro. Följden av detta blir att kyrkan själv starkt bidrar till den ökande sekulariseringen i vårt land. Något som för övrigt visades i en doktorsavhandling i religionssociologi för några år sedan där jag själv hade uppdraget att vara opponent.

Avhandlingen handlade om kvalitet i kyrklig verksamhet och författare var en kvinnlig präst. Med kvalitet menas i detta fall att ”den specifika kyrkliga miljön förmedlar ett meningsfullt tilltal och sammanhang som relaterar till kyrkans uppdrag och mål”. (Persenius, Ingrid, Omsorg och mänsklig värdighet. Acta Universitatis Upsaliensis, 2006. S. 294) Författaren hade studerat en storstadsförsamling med avseende på hur man bemötte sina församlingsmedlemmar främst med hänsyn till förrättningar som dop, begravning, bröllop samt hur kristna värderingar synliggörs och hävdas i församlingens arbete över huvudtaget. En av författarens slutsatser var att det pågick en sekularisering inom kyrkan som kyrkan själv bidrog till utan att man tycktes medveten om detta. Främst märktes detta inom musikområdet, där det blev alltmer vanligt att rent profan musik ingick i såväl dopgudstjänst, som vid bröllop och begravning. Här fick författaren och jag en intressant diskussion eftersom jag i en tidigare studie jag själv gjort hade konstaterat samma trend.

De tjänstgörande musikerna hade till exempel  svårt att hävda att det vid en kristen högtid självklart skulle vara ett ”kristet tilltal”  även inom musiken. I en naiv välvilja att vara öppen och till lags ställde man upp på i stort sett alla önskemål. Samma sekularisering fanns också inom själavården. I stället för att möta en hjälpsökande person med klassisk kristen själavård använde ”själavårdaren” oftast en terminologi som hämtats ur den profana psykiatrin. På så vis kunde man slippa att blanda in Gud eller bön i terapin.

Naturligtvis finns det en spänning mellan en församlings önskan om att vara populär och modern och församlingens uppdrag att genom allt ”förmedla ett meningsfullt tilltal och sammanhang som relaterar till kyrkans uppdrag och mål”. Förmodligen är denna spänning ännu större inom frikyrkorna än i Svenska kyrkan. Oavsett vad som sägs och sjungs i en klassisk kyrka så visar själva kyrkorummet ändå att man befinner sig på en helig plats med allt vad detta innebär av ”kristet tilltal”.

I dessa dagar kan vi också märka hur sekulariseringen kommit att skymma julens budskap. Man glömmer att julen är så mycket mer än tomtar, klappar och mat. På söndag är det första advent. Då är tid att låta budskapet om det kristna hoppet genomsyra och höras i dagens svenska samhälle där oro och fruktan nu plågar människor. Profeten Jesajas ord borde finnas på alla kyrkors julprogram. Där finns det hopp och det ljus som vi alla nu längtar efter: Ty  det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart ... Ty ett barn varder oss fött ... Och friden skall vara utan ände.

Bert Stålhammar

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt