Den bortglömda våldtäkten

Vad vet vi om gatorna som ingen vill veta av? De kantiga trottoarerna som den politiska eliten på Östermalm aldrig gått på. Som varje morgon fylls utav handlingsförlamad misär och ständigt är i debatternas centrum. Men vad händer när de utsatta tiggarna lämnar sin plats framför Icas mataffär och debattörerna väljer att gå till sängs? Jo, en betydligt större förnedring greppar tag i det där stråket som samhället förkastat. Det är som om tiggarna och de hemlösa lämnar ifrån sin arbetsplats till nästa skift. Platsen fylls då av korta kjolar, illegala droger och uppjagade män. Unga oskyldiga kvinnor i höga klackar får in sitt dagliga bröd genom att sälja sina egna kroppar för kaffepengar. Samma gator, men inga politiker eller åsiktspoliser. Samma trottoarer men helt tömda på journalister. Och vad vet vi om den 40-åriga tvåbarnsmamman som sitter fast i drogernas makt? Hon gömmer sig bakom en 15 centimeter datorskärm och smyger ut, från sina barn, varje kväll för att erbjuda sina tjänster. Och hon, den mobbade högstadieeleven som varje torsdag får sitt uppmärksamhets behov dämpat av en charmig gråhårig farbror på webcam.

Siffror visar att majoriteten av alla kvinnor som utför sexuella tjänster mot betalning känner ett tvång till det. Med andra ord sker handlingen direkt mot kvinnans vilja och kan därmed tolkas som våldtäkt.

Så varför blundar vi för problemet? Saknas kunskapen eller rentav gillar vi problemet med friheten att när som helst kunna släcka våra behov med en drogpåverkad 17-åring ifrån Rumänien? Jag tror knappast att några dagsböter skrämmer bort en upphetsad man till att helt och hållet leva ut sina vidriga fantasier.

Siffror visar att förövarna söker yngre flickor, våldet ökar markant och priset dumpas som ett par slitna jeans under mellandagsrean.

Hjälporganisationen LoveNepal driver tio stycken hem där man räddat många före detta sexslavar. Sålda av sina föräldrar, gruppvåldtagna, avbitna kroppsdelar, utskurna tungor. Där snittar man en våldtäkt var 45:e minut. På dessa bordeller utvecklar man industrin varje dag och nu låter man nyfödda bebisar sitta i små banankartonger under hela deras uppväxt där man ser och hör sin mamma dagligen bli våldtagen. På det sättet blir barnen fast i systemet och deras liv blir inprogrammerade i all evighet och de kan utan motstånd börja jobba vid sex, sju års ålder. Ja, Nepal kontra Sverige må vara två olika länder men glöm aldrig att prostitutionen är som en rullande snöboll som aldrig nöjer sig utan bara vill rulla vidare. Allt blir bara värre för varje månad som går och någon gång måste vi ställa oss frågan om vi ska tillåta denna mörka utveckling.

Vi behöver agera. Här hemma. Där borta. Höj straffen, öka polisstyrkan och satsa mer pengar på att bräcka prostitutionsligor och hallickar. Rädda den majoritet av flickor som enligt polisen tvingas vara där. Bara för att vi sover gör inte landet och dess hårt utsatta invånare det. Tack för ordet.

Jonatan Alfven

Hjälporganisationen LoveNepal

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt