Du äger hedersfrågan

Första delen av Soheilas Fors artikel publicerades i Hemmets Vän nr 36. Här är del 2: Hedersfrågan måste ägas av oss alla: av politiska partier och ideella föreningar, av skola och dagis, av hälsovård och polis naturligtvis men också av arbetskamrater, grannar och av oss alla, närhelst vi möter den. Jag vill avsluta mina båda inlägg med några förslag sprungna ur min verklighet och ur de många kvinnors verklighet som vi möter i det dagliga arbetet.

1 I Sverige har det länge diskuterats om vi behöver en civilkuragelag. Vi saknar en sådan med motiveringen att det inte kan vara straffbart att vara feg. Problemet är att vår feghet straffar någon annan. Varje gång vi ser bort straffas någon därför att vi inte vågade dra en gräns. När jag satt störtblödande i lokalbussen därför att min förre man kastat en tom blomkruka i huvudet på mig så att skärvorna skar djupt fanns ingen som visade civilkurage och stoppade misshandeln. Alla var så svenska, så konflikträdda. Alla såg bort.

Idag finns inget starkt samhälle som stöder oss och skyddar oss. Idag har initiativet flyttats till den enskilde. Jag anser att vi behöver en civilkuragelag som tvingar oss att skydda de skyddslösa.

2 Vi måste arbeta aktivt mot bostadssegregationen. I en artikelserie i Dagens Nyheter kunde man se hur städer och förorter förändrats de senaste decennierna. Bilden man får är att vi importerar en fattigdom och ett utanförskap som få tar sig ur. Efter 13 år har fortfarande varannan invandrare en inkomst på mindre än 13 000 kronor per månad (DN 4/3). Idag tar vi generöst emot invandrare till detta land, vilket jag är mycket tacksam över! Men vi förvisar dem till något slags kulturella akvarier i förorterna där vi matar dem med bidrag och åtgärder och där många drömmar om framtiden dör.

Kanske måste vi titta på hur andra länder löser integrationen och på subventionerade bostadsområden insprängda i mer traditionell bebyggelse, engelsk social housing eller något hyresgarantisystem. Det enda som inte får hända är det som händer just nu med gettobildningar med egna värderingar och våldskultur. Där far kvinnor illa.

3 Det är rimligt att ställa språkkrav och krav på kulturförståelse på oss migranter! Ska verklig integration äga rum med verkliga möten mellan människor så måste vi dela ett språk. Vi måste så snart som möjligt få lära oss svenska. Det är alldeles fel att svenskundervisningen inleds när migranten får uppehållstillstånd. Det är alldeles för sent! En obligatorisk svenskundervisning från första dagen innebär stora utmaningar för den som håller utbildningen men vinsterna är enorma. Det psykiska lidandet som flyktingar går igenom, i väntan på sitt uppehållstillstånd med papper och processer som man inte begriper tär hårt på själen. Om man då kan möta andra i svenskundervisning kan mycket av lidandet förebyggas. Dessutom: Att åtminstone delvis kunna förstå förhandlingarna under beslutet om uppehållstillstånd ökar rättssäkerheten. Man förstår bättre vad som händer och kan tala för sin sak.

Skulle jag ha kunnat föra min egen talan inför sjukvård och sociala myndigheter utan min man som tolk så hade mycket av det lidande som jag gick igenom kunnat undvikas och jag är knappast den enda kvinnan i samma situation. Om man trots allt skulle bli utvisad har man under några månader eller år fått lära sig om västerländsk demokrati, samhällsuppbyggnad samt mänskliga fri- och rättigheter. Det är kunskaper som i bästa fall kan bidra till en positiv utveckling av hemlandet. 

4 Vi behöver ett gemensamt etiskt minimum i Sverige. Vi måste få några gemensamma värderingar för alla boende i landet. Detta etiska minimum hittar jag i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Dessa mänskliga rättigheter gäller även kvinnor och de är inte förhandlingsbara: 

• Även vi ”är födda fria och lika i värde och rättigheter”. (§1)

•  Även vi ”har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet” (§3)

•  Inte ens vi ”får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning” (§5)

•  Inte ens vi ”får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens” (§12)

I denna deklaration kan vi hitta universella värderingar som vi, oavsett kön, ras eller religion kan ställa oss bakom. Denna deklaration bör läras ut för både invandrare och svenskar.

5 Att komma innanför hederns murar är inte lätt. Hederskulturen är till sin natur sluten och värnar om en putsad fasad utåt, utan sprickor. Vi måste använda de mötesplatser vi har och den främsta av dem är skolan. Hedersfrågor bör integreras i skolans undervisning. Målet är en attitydförändring som ska slå igenom inom en generation, när de unga själva är föräldrar. Hedersfrågor bör komma upp i samtalen mellan mödravården och de blivande/nyblivna föräldrarna.

Skola och sociala myndigheter måste utbildas i att känna igen tecken på hedersrestriktioner och att ha dessa personer under särskild uppsikt för att kunna larma när situationen förvärras. I det akuta skedet behöver vi jourtelefon, akutrådgivning och skyddande boenden. Vi behöver en kedja av kunniga personer och ett samarbete mellan frivilligorganisationer, polis och sociala myndigheter.

6 Men mest av allt behöver vi dig, alldeles vanliga svensk! Sverige har ett stort och dyrbart arv av tradition, jämlikhet och mänskliga fri- och rättigheter som gjorde landet rikt, fritt och kreativt. Detta arv från gångna generationer är en gåva värd att noggrant förvalta och leva vidare i. Men inte bara det: detta arv av humanitet, frihet och tolerans är något som du personligen måste dela med oss invandrare. Dela också dess gränser, att ofrihet och omänsklighet inte hör Sverige till. Den som äger hedersfrågan är alltså sist och slutligen du. Ansvaret är andras men också ditt. Ring gärna på granndörren och bjud på kaffe! Det kan göra all skillnad i världen, både för dem och för dig.

Soheila Fors, grundare av Tehuset Khatoon i Karlskoga

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt