Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Vem äger hedersfrågan? Del 1

Debatt Publicerad: 2015-09-03 16:30

Frågan om hederskulturen, om invandrarkvinnors fri- och rättigheter har för de flesta blivit elefanten i rummet som alla vet finns där men som ignoreras, osynliggörs eller rationaliseras bort. Kanske har jag fel men verkar det inte som om just de rörelser som strider hårdast för kvinnors rättigheter och som hårdast kämpar mot religiösa föreställningar är allra tystast när det gäller oss invandrarkvinnor och våra fri- och rättigheter? Jag har i alla fall inte sett några feministiska initiativ i frågan.

Som invandrarkvinna tänker jag: Gäller inte svenska lagar oss? Är vi en underklass av halvmänniskor? Är inte vår frihet värd att kämpa för? Är ni tysta för att ni är rädda eller för att ni inte bryr er? Alla de segrar folkrörelserna vunnit har byggt detta land. Ska vi av konflikträdsla, kasta bort dessa landvinningar som gjort Sverige till ett gott land att leva i, eller ska vi fortfarande kämpa för dem? Är inte Vivalla en del av detta land? Lever inte kvinnorna i Råslätt under svensk lag? Ska det etableras andra lagar i områden som polis, brandkår och ambulans inte vågar besöka? Och ska vi låta det ske?

Det verkar finnas en tävling i tolerans i Sverige där allt ska accepteras och allt ska omfattas.  Då får man ibland den oerhört olyckliga konsekvensen att man inte vågar ta avstånd från kvinnoförtrycket i toleransens namn. Man riskerar ju då att klassas som intolerant och främlingsfientlig. Men inget mänskligt förtryck får ursäktas som ett kulturellt särdrag. Hot är hot och misshandel är misshandel även om det är en släkt som utövar den i hederns namn.

Alla har vi varit med om händelser i familjen som vi intensivt önskar att grannarna inte sett. Tänk dig då ett samhälle och ett familjeliv som helt är uppbyggt kring vad grannarna ska säga, där varje ögonblick levs i oro för anseendet, där inget pris är för högt för att upprätta anseendet: Så är livet i hederskulturen. Där pågår en ständig social kreditvärdering. Man tittar särskilt på hur kvinnor och flickor agerar. På dem ser man både hedern och skammen. Vad de gör, hur de klär sig, vilka vänner de har, visar om familjen är ärbar. Hela tiden ställs medvetet eller omedvetet frågan: Vad ska grannarna säga?

Den familj som anses ha heder, har anseende, får göra goda affärer, får gifta sig fint och de har inflytande i samhället. Den familj som har skam är utesluten från allt detta och från gemenskapen i gruppkulturen.

Flyttar man, som många av oss gör till Sverige, blir kulturkonflikten total. I hemlandet lär vi oss att balansera på en tunn lina av rätt och fel – här kommer vi till ett samhälle som är en öppen marknad där allt är rätt. Vi som uppfostrats att gå med avgrunder av synd på båda sidor om en smal väg av rätt beteende har svårt att förstå hur ni lever, att ni lärt er att hantera friheten och att göra egna val. För oss som kommer från en strikt hederskultur blir flytten till Sverige ofta en flytt till Synden. Att se sin första gris, att möta ett lesbiskt par, se par leva i lösa förhållanden eller att konfronteras med alkohol överallt är en våldsam utmaning för hederskulturen och hur hårt måste man inte hålla efter både flickor och pojkar i ett land med så många frestelser?

En undersökning från Örebro universitet visade att 11 procent av de svenska ungdomarna levde i familjer med märkbar hederskultur. Det är i deras familjer striden står mellan det svenska samhället och hederskulturen. I skolan och i media får de lära sig att de har rätt till sin kropp och rätt till sina egna val – och hur gärna vill de inte vara som alla andra – men hemma gäller helt andra regler. Hemma måste de vara ärbara oskulder som inte drar skam över släkten, både över den i Sverige och över den i hemstaden. Det är inte lätt att vara invandrartjej i Sverige eller invandrarkvinna. Det är för dem, för oss som Tehuset finns.

När så få vågar ta i frågan om heder, om invandrarkvinnors och flickors mänskliga rättigheter uppstår lätt en monopolisering. Några få röster hörs i media över det ängsliga svenska mumlet men hedersfrågan kan aldrig monopoliseras av vissa rörelser. Vi kan inte enbart lägga ut hedersfrågan på statligt arrende till att drivas av intresseorganisationer och partier. Deras svar är alltid förenklade. Det är vi som bor grannar till den och det är vi som sitter bredvid den på bussen. Det är vi som hälsar människan välkommen till Sverige men som i medmänsklighet och civilkurage måste stänga dörren för förtryck och förnedring. Svaret på frågan i rubriken är alltså att hedersfrågan måste ägas av oss alla. Människor med stora hjärtan och tydliga gränser bygger ett gott Sverige.

Soheila Fors, grundare av Tehuset Khatoon i Karlskoga

Artikeln är tidigare publicerad på Facebook


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Vuxnas förvirring har skapat ungas könsdysfori
Nato gör Sverige säkrare
Vakna upp: Religiös frihet i fara
I en förtroendebransch måste det råda transparens
Sverige ingen fristad för judar längre
Skapa det andliga folkhemmet
Sverige ger 283 miljoner i bistånd till Nigeria – blundar för förföljelse
Bevara integriteten i orostider
"Vi saknar existensberättigande om vi inte vill nå nya människor"
Ljuset lyser i mörkret


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies