En ny strategi för Sveriges kyrkor?

Det är ingen överdrift att påstå att kristendomen är marginaliserad i dagens Sverige. 30-åriga journalister som tycks sakna både all kunskap om Bibeln, vårt lands historia och religion i allmänhet dömer ut allt som ligger utanför deras inskränkta värld och kallar det sagor och vidskepelse. Krav reses på att korset skall tas bort ur svenska flaggan och psalmer som har hört till det svenska kulturarvet i hundratals år förbjuds på skolavslutningar allt medan kristna ledare hukar för den så kallade allmänna opinionen, hellre än att hävda Sveriges kristna tradition.

All detta är naturligtvis en starkt bidragande orsak till att Sverige just nu driver som ett roderlöst fartyg i storm. Kaptenen ler vänligt men vågar inte ta ut en kurs medan besättningen skurar däck och hatar varandra utan kontakt med någon utkik i masttoppen som kan spana framåt.

Nog behöver nytänkande och nya strategier prövas. När Ansgar på 800-talet började sin vandring upp mot de vilda nordmännen var han förmodligen livrädd med tanke på vad han hört om nordmännens raseri. Hans och hans efterföljares strategi tycktes dock vara att predika evangelium och dessutom dela med sig av praktisk kunskap som nordmännen saknade. Klostren kom snart att bli både kulturella, medicinska och agrara centrum, förutom religiösa. Här visades rent praktiskt att evangeliet inte bara var ord utan gällde hela människan med kropp, själ och ande.

När reformationen infördes på 1500-talet startade ”statskyrkan” både äldrevård, sjukvård och undervisning i att ”läsa i bok”. Katekesundervisningen fanns kvar i den svenska skolan fram till 1920-talet. Den som inte förstår detta samband bör avsätta en stund till att reflektera över hur Sverige skulle sett ut i dag om hinduism, islam eller buddhism varit vår religiösa värdebas.

När 1800-talets väckelse bröt fram gick ”läsarsamlingarna” hand i hand med praktiska råd om hur livet skulle levas. Baptisterna startade egna skolor och Risebergarörelsen erbjöd lantbruksutbildning och bland annat koavel. En tidig hälsoundervisning bedrevs av nykterhetsrörelserna som byggde på kristen grund.

Oerhört mycket av kyrkornas sociala verksamhet finns kvar i dag vid sidan av de traditionella mötessamlingarna. Men steget till att det kristna tänkandet skall genomsyra vårt förhållande till nästan och till samhället tycks bara bli allt större.

De flesta medlemmar inom frikyrkan har det gott ställt ekonomiskt. Det borde knappast vara en större uppoffring för dem att avstå något av sin tid, sin professionalitet eller sina ekonomiska resurser för alla de familjer eller pensionärer som lever nära fattigdomsgränsen. Barn som aldrig fått göra en sommarlovsresa och därför sitter tysta och skäms i klassen när alla kompisar berättar om sina sommarlov. Lika väl som alla de barn som fördriver månader i ensamhet under sommarlovet medan föräldrarna arbetar. Och kyrkans fritidsgård är naturligtvis stängd för personalen måste också ha semester.

Gamla människor som inte ens har råd att delta i äldreboendets dagsutflykt eller kan hitta en partner att promenera i friska luften med.

I alla kommuner finns det personer i församlingarna som kan identifiera dessa behov och forma organisationer som kan ta ansvar för att försöka fylla åtminstone några av behoven.

Dessa växlar naturligtvis. Men när församlingen planerar sitt verksamhetsår är det verkligen läge att fundera över vad man kan bidra med utöver de traditionella predikoturerna.

Bert Stålhammar

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt