Kyrkan – 2000-årig integrationsaktör

Sedan de första kristnas tid har församlingen varit mångkulturell. När Lukas i det historiska källmaterial som utgör Apostlagärningarna redogör för det ögonblick då Gud utgöt sin Ande över de första kristna, vilket var startskottet för deras offentliga verksamhet, nämner han 17 olika folkgrupper och landområden som då fick höra evan-geliet på sitt respektive språk (Apostlagärningarna kapitel 2). När den kristna tron senare har spridit sig till det som idag är det krigshärjade Syrien, där ”lärjungarna för första gången fick heta kristna” (Apostlagärningarna 11), predikas budskapet om Jesus från Nasaret för både judar och icke-judar.

I Apostlagärningarna 13 finns det sedan en intressant notis om ledarskapet i församlingen: ”I församlingen i Antiochia fanns dessa profeter och lärare: Barnabas, Symeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen, som var uppfostrad tillsammans med tetrarken Herodes, samt Saul.” Alltså fem olika ledare med olika bakgrunder:

1. Barnabas; han var levit, alltså jude, från Cypern (se Apostlagärningarna 4:36),

2. Symeon som kallades Niger; han var svart, alltså med ursprung i Afrika,

3. Lucius från Kyrene; en stad i Libyen (Nordafrika),

4. Manaen, uppfostrad med Herodes Antipas; uppväxt i den högsta kulturella eliten,

5. Saul (Paulus); jude från Tarsos i Kilikien, en stad i Turkiet (Apostlagärningarna 21:39).

Eftersom församlingen var mångkulturell var dess ledarskap mångkulturellt! Enligt religionssociologen Rodney Stark var det faktum att i en kultur som genomsyrades av konflikter och spänningar mellan olika grupper, välkomnade kristendomen alla etniciteter, utan behovet att kapa de etniska banden, ett stort skäl till församlingens tillväxt. Den kristna kyrkan tillhandahöll även ett socialt skyddsnät i miniatyr, något som de romerska kejsarna knappast var intresserade av (se bland annat The Rise of Christianity: How the Obscure, Marginal Jesus Movement Became the Dominant Religious Force in the Western World in a Few Centuries, Harper SanFrancisco, 1997).  

I en ny rapport från tankesmedjan Timbro lyfts församlingars betydelse för integrationsarbetet i svenska förorter fram. Med utgångspunkt i den debatt som förs kring det öppna samhällets villkor finns det en ofta outtalad uppfattning om att människors grundläggande övertygelser är ett hinder för att integreras in i majoritetssamhället. Religionsutövning ses inte sällan som ett hot mot integrationen. Men rapporten, som skrivits av Torbjörn Elensky, pekar snarare åt de andra hållet:

”Religionen skapar en social och psykologisk trygghet för den nyanlände, en buffertzon mellan det invanda och det nya, och i de goda exemplen en bro till de svåråtkomliga sammanhang som är nödvändiga för den goda integrationen: arbetsmarknad, språkgemenskap, socialt umgänge, fritidsverksamheter.”

Ett av de goda exemplen som lyfts fram är Pingstkyrkan i Stockholmsförorten Bredäng: ”Jag får intrycket att denna församling är en aktiv och positiv kraft för integration och ett bra exempel på hur en öppen församling på en given ort kan skapa gemenskap bortom etniska, kulturella och språkliga skillnader.”

Församlingar utför inte bara en samhällsnytta i att ta emot nyanlända. Rent historiskt har missionerande kristna haft en samhällsnyttig effekt på mottagarländer. I en omfattande studie av sociologen Robert Woodberry, som publicerats i American Political Science Review, är länder och områden, där protestantiska missionärer haft en betydande närvaro i det förflutna, i genomsnitt mer ekonomiskt utvecklade idag. Enligt studien, som tog 14 år att genomföra och väckt stor uppmärksamhet, har dessa områden jämförelsevis bättre hälsa, lägre spädbarnsdödlighet, lägre korruption, ökad läskunnighet, högre utbildningsnivå (särskilt för kvinnor), samt starkare civilsamhälle. I flera fall kampanjade kristna missionärer även mot destruktiva sedvänjor och koloniala övergrepp, noterar Woodberry.  

I takt med att Sverige blir alltmer mångkulturellt står den kristna församlingen inför stora utmaningar – och möjligheter. Statens uppgift är att upprätthålla lag och ordning, och motverka att alternativa samhällssystem med egna lagar och regler byggs upp – samtidigt som gränsdragningen mot civilsamhället och de frivilliga gemenskaperna respekteras. Om alla inte är lika inför lagen bryts snart samhällskontraktet och tenderar att resultera i mer spänningar mellan olika grupper. Inför en sådan omvärld är det lätt att inta defaitistisk attityd. De senaste rapporterna om större social oro runt om i landet är tecken på detta. Uppgivna och upprörda diskussioner om att ”Sverige går sönder”  likaså.

Timothy Keller har beskrivit detta som ”politisk avgudadyrkan”. I takt med en växande polarisering i det politiska landskapet har politisk aktivism blivit en form av avgudadyrkan där politiska meningsfränder upphöjs och politiska motståndare demoniseras. Det yttersta hoppet sätts till ett politiskt system snarare än Gud och evangeliet. När den egna politiken inte förs förutsätts allt gå sönder och politisk uppror alternativt nyval tolkas som vägen till frälsning.

Här har den lokala församlingen möjligheten att vara salt och ljus. Kyrkans 2000-åriga erfarenhet talar för det.

Jacob Rudolfsson, Svenska Evangeliska Alliansen

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt