Sverige behöver närma sig Nato

I dag är spänningen runt Östersjön värre än på länge. Kalla kriget har återuppstått. Under mer än 15 år såg vi en mer och mer avspänd nivå i det säkerhetspolitiska läget runt Östersjön. Nu är läget ett helt annat. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik har inte tillräckligt tydligt anpassats efter den utvecklingen.

Under ett antal år har spänningen runt Östersjön tilltagit. Många både små och stora händelser målar sammantaget upp en skrämmande bild av verkligheten. Allt ifrån cyberattacken mot Estland 2007 till de ryska störningarna av utläggningen av elkabeln Nordbalt mellan Sverige och Litauen. Eller den påsken 2013 då en rysk flygstyrka med tunga bombplan övade mot attackmål i Sverige. Ryssarna kom överraskande mitt i natten när Sverige saknade beredskap. Nato reagerade däremot och sände upp sitt jaktflyg. Och förra hösten hade vi flera ubåtskränkningar i Stockholms skärgård.

Dessa exempel är bara några exempel på incidenter som på senare år skapat en helhetsbild av ett allt mer aggressivt Ryssland. Litauen bedömer idag läget i Östersjöregionen så pass allvarligt att man från och med september i år återigen kommer att införa obligatorisk värnplikt för att fylla upp sina militära förband. Samtidigt har Nato valt att i Estland, Lettland, Litauen och Polen ständigt ha trupp från andra länder som genomför övningar. Allt för att markera närvaro och visa att försvarsalliansen står enad med sina medlemmar och att aggressioner mot länderna kommer att bemötas kraftfullt.

Försvarsministern har aktivt arbetat för att fördjupa samarbetet med Finlands försvarsmakt, något vi kristdemokrater tycker är en bra utveckling. Men, tittar vi österut är Tallinn Stockholms närmaste huvudstad. Vi menar att läget nu är sådant att vi på allvar borde överväga att fråga baltländerna vad Sverige kan göra för dem, både innan en eventuell kris och om en sådan utbryter. Sverige utfärdade 2009 en solidaritetsförklaring med Baltikum och våra nordiska grannar. Enligt den ska Sverige hjälpa dessa länder militärt om de blir angripna. Om vi menar allvar med det löftet är det också rimligt att Sverige nu, innan läget förvärras ytterligare, fördjupar samarbetet med Baltikum. Vi kan inte tillåta oss att ytterligare en gång svika de baltiska folken.

Tomas Bertelman, utredare för regeringen, skriver i utredningen ”Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” om solidaritetsförklaringens ökade relevans i kölvattnet av Ukraina-krisen. Bertelmans slutsats är att vid en eventuell kris i Baltikum kommer Nato ha ett intresse av svenskt territorium. Sverige skulle vare sig vi vill det eller inte beröras vid en sådan konflikt. Gotland är ur detta perspektiv ännu mer relevant.

Att vi från svensk sida upplevs som förblindade inför den hotbild balterna upplever högst påtagligt är inte bara förvånansvärt utan utomordentligt allvarligt. Balterna ifrågasätter, på goda grunder, vad den svenska solidaritetsförklaringen faktiskt är värd. Baltikums oro måste tas på allvar. Vi kan inte längre låtsas som att läget runt Östersjön är vad det en gång var. Ryssland har gång efter annan påvisat att man har både kapaciteten, viljan och möjligheterna att återigen placera landet på kartan över militära stormakter och man låter det kosta vad det kosta vill.

Det bästa sättet för oss att stå starka i en allt mer orolig tid är att stärka vårt nationella försvar och samarbeta mer med andra. Detta säkerställer också att vi, när vi har resurserna, kan ge substans åt solidaritetsförklaringen. Ett av de allra viktigaste, och sannolikt berört vid en eventuell kris, militärstrategiska områdena i Östersjöregionen är Gotland. Här måste vi vara självkritiska och tala klarspråk: demilitariseringen av Gotland var fel. Regeringen måste nu sätta ned foten när det kommer till verksamheten på Gotland. Just nu äventyras möjligheterna för försvaret att öva på ön på grund av oklarheter kring miljötillståndet för Tofta skjutfält. Att byråkrati och lokalpolitikers byggnadsambitioner står i vägen för att säkerställa basal militär verksamhet vid en tid av säkerhetspolitisk oro är inte acceptabelt.

1900-talets historia bjuder på en rad exempel där svenska politiker svikit de baltiska folken. Från den så kallade baltutlämningen 1945 till 1989 års utrikesministeruttalanden som förnekade sovjetisk baltockupation. Sverige måste nu visa att vi – den här gången – menar allvar med vår solidaritet med Baltikum. Att vår solidaritetsförklaring är mer än ord.

Det kräver både ett svenskt närmande till Nato och en ökad förbands- och övningsverksamhet på Gotland.

Mikael Oscarsson (KD) riksdagsledamot, försvarspolitisk talesperson.

Lars Adaktusson (KD) Europaparlamentariker

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt