Glöm inte historien!

Imorgon, fredag den 8 maj, är det 70 år sedan Nazityskland besegrades. En vecka tidigare, den 30 april 1945, hade Adolf Hitler begått självmord i bunkern i Berlin. De tyska generalernas kapitulation var villkorslös. Därmed var kriget i Europa över. Det dröjde ytterligare tre månader innan även Japan kapitulerade.

Andra världskriget är historiens största krig. Antalet döda uppskattas till ofattbara sextio miljoner människor. Europa var en kontinent i ruiner. När de segrande makterna rullade in i tyskkontrollerade områden avslöjades nazisternas krigsbrott, industriella mord av miljontals människor, framförallt judar. Det var då, i slutet av andra världskriget som ord som koncentrationsläger och gaskammare blev allmänt kända. Mitt under brinnande krig hade miljontals människor förslavats och transporterats i kreatursvagnar över Europa mot en säker död.

Hur kunde detta ske? Hur kunde detta ske i ett modernt europeiskt land under en ledare som kommit till makten under demokratiska former? Det är viktigt att kunskapen och samtalet om detta inte faller i glömska.

För det finns en oroande och tilltagande okunskap om andra världskriget. I de politiska grupperingar som Sverigedemokraterna hade sina rötter i har det sedan länge funnits en vurm för nazismen. Partiet tvingades så sent som på 1990-talet införa förbud mot nazisymboler på partimöten.

”Om detta må ni berätta” var titeln på en bok om nazismens illdåd och andra världskriget som statsminister Göran Persson lät trycka och distribuera i slutet av 1990-talet. Den gavs nyligen ut i ny utökad upplaga. Det är bra.  

Det finns även en oroande tendens från vänsterhåll som handlar om att mer och mer glorifiera Stalins roll under andra världskriget. Och visst var det så att den sovjetiska befolkningen led svårt och de sovjetiska arméerna var kraftigt bidragande till att besegra Hitler, tillsammans med övriga allierade länder.

Men Nazityskland och Sovjet­unionen var två totalitära diktaturer, som inledningsvis av kriget ingick Molotov-Ribbentrop-pakten och delade upp Polen sig emellan. Under krigets första två år stod diktaturerna alltså skuldra vid skuldra, och det var först efter Hitlers överraskningsanfall på Sovjet­unionen 1941 som länderna blev fiender.

Stalin var allt annat än en befriare, istället led Östeuropa under sovjetisk repression från krigets slut fram till Berlinmurens fall 1989. Upproret i Ungern 1956 slogs ned av sovjetiska trupper. Revolten i Tjeckoslovakien 1968 likaså. Berättelserna om sovjetiskt förtryck, censur och internering av politiska dissidenter är legio.Om detta må ni berätta också.

Hemmets Vän 7 maj 2015

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare