Församlingar byggs av lärjungar

Inom hela frikyrkosverige talar man idag om nödvändigheten av att både plantera nya församlingar. Men vi upplever också en större medvetenhet i att bygga på de församlingar som redan finns. I det perspektivet måste den centrala uppgiften handla om att göra lärjungar. Medlems­tänkandet har lett till att vi accepterar en form av nominell tillhörighet som visar på en bristande respekt för församlingens egentliga natur. Den som tillåter sig att leva med en sådan relation till den lokala församlingen tar inte heller sig själv på allvar. Tyvärr är ledarskapet alltför ofta nöjt med att dessa medlemmar håller upp statistiken.

Svensk frikyrklighet har mer och mer fått en karaktär av ”folkkyrklighet” i egenskap av folkrörelse. På samma sätt som väckelserörelserna betraktade medlemmar i Svenska kyrkan som ett missionsfält för evangelisation på grund av dess formella struktur, så har också frikyrkligheten i alltför hög grad accepterat en identitet som inte längre kännetecknas av lärjungaskapet som bärande grund. Därför behöver stora delar av våra frikyrkoförsamlingar ”evangeliseras” med sikte på att ”göra lärjungar”.  Församlingar byggs av lärjungar.

I all vår humanistiska välvillighet berövar vi människor som kommit till tro – och som är Guds barn – välsignelsen av att utveckla ett medvetet förhållande till Jesus som hans lärjungar. Tyvärr har anspråk som sätts i samband med lärjungaskap uppfattats som elittänkande och därför mötts med misstro. Eller också har det fyllts med ett innehåll av teologisk kunskap utan praktik. Att göra lärjungar är att ställa människor inför de utmaningar som kommer av att Jesus är den han är i egenskap av Frälsare, Herre och Mästare. Det får inte stanna vid en social anpassning till en grupp nya vänner som man trivs med.  Då riskerar vi att göra dem till proselyter i stället för lärjungar, medlemmar som aldrig förstått vad det kristna livet går ut på.

Församlingen behöver representera en miljö som processar lärjungaskapet genom förkunnelsen och en gemenskapskultur där nyfrälsta möter genuina föredömen att pröva sin egen överlåtelse mot. På samma sätt som barn präglas av sin första anknytning till vuxna så kommer nyfrälsta att präglas av hur trons liv tar sig uttryck hos de kristna som de möter den första tiden sedan de kommit till tro. Här talar vi om behovet av andliga fäder och mödrar och kristna familjer som tar sig an de nya i tron. Som ett andligt ledarskap i församlingen bör man medverka till att sådana relationer uppstår.

I vår iver att se människor växa i sin tro måste vi respektera att lärjungaskapet utvecklas i en pågående process. Församlingslivet måste ge utrymme för en sådan dynamik av bekräftelse och utmaning som får människor att fördjupas i sin överlåtelse genom nya val. Vi ser detta tydligt i evangeliernas berättelse om vad som händer i den första kretsen kring Jesus. Man kan där följa lärjungarnas väg från det spontana gensvaret på Jesu kallelse in i ett förhållande av förtrolighet och vänskap som slutligen leder till ett utgivande på samma villkor som Jesus själv lever sitt liv för Gud. Jag tror att det i varje församling måste finnas ett tillräckligt stort antal av människor som är beredda att gå den här vägen i sitt lärjungaskap om våra församlingar överhuvud skall vara en tillgång för Gud som vittnen om evangeliets kraft.

Förkunnelsen måste hjälpa de troende att förstå vad som händer under vägen och var de själva befinner sig i förhållande till målet – att bli Mästaren lik. Jesus sa till dem som hade kommit till tro på honom efter att ha hört hans undervisning: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni skall då förstå sanningen och sanningen skall göra er fria.” Johannes evangelium 8:31,32.  

Ordet måste få sin rätta plats och praktik i våra liv. Så bygger Jesus sin församling. Den som vill vara Ordets tjänare måste gripas av hans passion och underordna sig hans syfte att fostra till lärjungaskap i trons lydnad. Detta gör anspråk på vår egen efterföljelse av Jesus ända därhän att vi är villiga att gå den undre vägen – vetekornets väg. ”Vetekornets död” förverkligas genom tjänande. En lärjungaförsamling kan aldrig byggas utan ett ledarskap som är berett att betala det priset. Ett sådant ledarskap får också lärjungar efter sin art – det vill säga lärjungar som i sin tur gör lärjungar.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt