Korsmärkt identitet

Egentligen är det märkligt att korset blivit kristendomens portalsymbol. Det är ju ett av världshistoriens värsta avrättningsredskap. Man kan undra om en kniv eller giftpil hade fungerat lika bra som identitetsmarkör om Jesus avrättats på det sättet? Hade kristna också gått med dessa symboler vackert smidda i silver runt halsen? Visserligen tog det några hundra år innan korset fick denna centrala plats för kristna att det började resas över varje plats där gudstjänster skulle firas. Nu är det dock ingen som ifrågasätter korset som en beskrivning för det viktigaste i den kristna tron.

Vad skulle man annars välja? Möjligen vatten eller ett stycke bröd och en bägare vin för att peka på dopet eller nattvarden. Men förmodligen inte lika tydligt som korset. Det leder tanken direkt mot centrum av den kristna tron och dess storartade värderingar. Där finns berättelsen om ondskan och mörkret, men också berättelsen om försoning och nåd. Samtidigt.

Om berättelsen bara handlat om värme och frid hade berättelsen blivit sockersöt som vilken gräddtårta som helst. God till födelsedagen en gång per år, men inget som bygger de muskler människan behöver för att resa sig upp ur sin förnedring. Gräddtårtan är så befriad från näring och nödvändiga vitaminer att den bara duger till festen. Ändå serveras det kristna budskapet oftast sockersött och vackert. Sältan, svetten, blodet och ångesten lyser med sin frånvaro. Tuggmotståndet ifrågasätts. Det är som om kyrkan tänker att det måste smaka gott om folk skall våga tro. Frågan om vad som är nyttigt ersätts med frågan om vad som smakar bäst.

I berättelsen om korset finns också beskrivningen av människans dubbla natur. De som ena dagen prisar Jesus som Israels frälsare ropar, bara några dagar senare, på hans korsfästelse. Dreven kommer och dreven går. Den mänskliga naturen är skadad. I en tid då humanismen dominerar  – tron att människan i grunden bara är god – blir korset en garant för en mer uppriktig beskrivning av människan. Kampen mellan gott och ont pågår inom oss alla.

Just därför att korset så naket beskriver livet som livet är, blir korset också en berättelse om tro och värderingar som kan fungera i en postmodern tid. Den berättelsen behöver varken kyrkan eller moderna kristdemokrater skämmas för. Det är ju inte tron på hämnd och våld som korset berättar om. Det är istället tron på den utgivande kärlekens oerhörda kraft, som berättelsens kärna. Orden om försoning från korset är något av de vackraste och de starkaste som någonsin uttalats i mänsklighetens historia. När sedan stenen rullas undan på tredje dagen bryter det ljus världen så väl behöver fram. Fredens och försoningens ljus. Korset fun­gerar fortfarande som sund identitetsmarkör, men bara så länge vi ger plats för båda sidorna i berättelsen.

Hemmets Vän 2 april 2015

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare