Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Självcensur riskerar att ta över

Debatt Publicerad: 2015-01-15 16:00

Det brutala dådet då terrorister tog sig in på den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion och spred ond bråd död var en attack på yttrandefriheten. Gärningsmännen ropade ut om profetens hämnd. Deras syfte var troligen också att sätta skräck i journalister och andra med för dem förhatliga åsikter.

En grundsten i demokratin är det fria ordet. Människor måste få utbyta tankar. Ett öppet samtal är en förutsättning för att samhället kan utvecklas. Självfallet gillar inte alla allt, men varje röst måste få höras inom politik, konst och religion. I våra västerländska demokratier existerar ingen öppen censur, men risken finns fortfarande för att en ofrivillig självcensur uppstår. Önskar vi göra ett nedslag i skönlitteraturen om självcensur, kan vi stanna inför några rader i Ania Monahofs självbiografiska roman Bakom graniten. Hon talar uppskattande om Antonia och hennes bröder där i det sovjetiska 1930-talet: ”Numera samtalar människorna bokstavligen med fingret över munnen. Det handlar ändå bara om enkla vardagssaker som att det är ont om vissa varor eller att något har försvunnit. Så snart man är det minsta missbelåten viskar man, utom hos Antonia.”

När människor är rädda blir de alltmera tysta; man undviker vissa ämnen. Samspelet blir mer och mer präglat av förställning. Lögnen växer till.

Massakern den första arbetsdagen efter julhelgerna skedde ett gott stycke från vårt land. Men vi är verkligen inte opåverkade. Det talas redan om utökade säkerhetsrutiner på svenska medieredaktioner. Men för övrigt? Kan en rädsla göra oss alla tystare? Hur är det med kyrkan, folkkyrkan och frikyrkorna?

Många har under senare år uppfattat att signalerna om en utåtriktad sändning, mission, har försvagats. Det gamla begreppet ekumenik har gradvis förskjutits från ”de kristna gemenskapssträvandena” (Nordisk teologisk uppslagsbok 1952) till att stå för en strävan efter interreligiös gemenskap. Om sökandet efter religionernas minsta gemensamma nämnare blir viktigare än den egna identiteten, då har självcensuren tagit över.

I vår globaliserade värld behövs självfallet både samtal och arbete på områden där människor av olika bekännelse kan mötas. Men frågan kvarstår: har kyrkan blivit ängsligare, ålagt sig själv, sina anställda och förtroendevalda, en tystnad på vissa områden? När Jesus i Johannes-evangeliets 14 kapitel talar med sina lärjungar om framtiden och sin återkomst, säger han: ”Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas säger: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesu svar är både överraskande och anspråksfullt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Här är vi vid den kristna trons centrum, den som handlar om vem Kristus är. Han är den enda vägen till Fadern, påstår han. Att detta kommer fram alltmera sällan, har det med en form av kyrklig självcensur att göra? Mycket tyder på det. Men resultatet blir en alltmera oförarglig, urvattnad och förutsägbar kyrka. Visserligen kan den vara bra på dialog och värdegrundsarbete – men vad hände med den korsfäste och uppståndne frälsaren?

En orädd tro innebär inte att slå ner på andra troende utan att i stället vara autentisk och frimodigt förmedla det budskap vi är kallade att förkunna. Det väcker respekt.  

Gunnar Hyltén-Cavallius, teol lic

Süleyman Wannes, chorepiskopos  (ungefär biträdande biskop, red anm.)i syrisk-ortodoxa kyrkan

Ivar Gustavsson, docent i matematik, ChalmersArtikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet   


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

"Och kärleken svalnade …"
Dramatiskt om polisens vardag
Tillsätt en haverikommission för de mest utsatta flickorna
Rädslan blev vår munkavle
Så kan samhället förbättras
Stoppa missbruket av det svenska asylsystemet
Kan man lita på de nya vaccinerna?
Myndighetssverige har fått sig en törn
Ett bra bistånd är effektivt
Psykiskt sjuka drabbade av fysisk sjukdom får sämre vård


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies