Kalla vindar från öst

Hösten 2013 fylldes medierna av reportage från flyktingkatastrofen på Medelhavet, där 3 300 flyktingar antas ha förlorat livet. Turistorten Lampedusa i Italien, som många kanske knappt visste var den låg, blev ett samtalsämne över hela Europa.

Hösten 1944 chockerades vi i Sverige av en annan flyktingkatastrof, men då från de baltiska staterna. Nästan 40 000 ester, letter och litauer kom blöta, frusna, i bräckliga farkoster med förhoppningar om frihet till Sverige.

Hösten 2014 i skuggan av iskalla vindar från Ryssland med kränkningar av svenska gränser, möjliga ryska ubåtar på svenskt vatten, blir vi återigen påminda om hur bräcklig vår värld och våra relationer mellan olika länder är.

Nyligen hölls en minnesceremoni i Slite hamn på Gotland där det finns ett minnesmärke med texten ”Tack för hjälpen 1944-45. Lettiska flyktingar.” I söndagens Dagens Nyheter berättade den idag 92-årige lettiske flyktingen Peteris Jansons om oerhört djärva flyktingoperationer dessa år. Vid minnesmärket i Slite hamn står också en öppen grönmålad båt med skotthål på ena sidan, en av farkosterna som användes vid flykten. På kyrkogården vid Föglö kyrka på Åland finns ett annat minnesmärke, som uttrycker en av många tragedier som utspelade sig i dessa flyktförsök. Det stora vita träkorset reser sig över alla andra gravstenar på kyrkogården och texten lyder: ”Vi flydde från kriget. Förliste i havet. Här funno vi vila i främlingegraven.”  

För de flesta svenskar är dessa flyktingkatastrofer som utspelade sig på Östersjön för 70 år sedan okända eller bortglömda. I ljuset av fasansfulla flykting-öden idag från Mellanöstern så kan det vara tänkvärt att påminna sig att under något år 1944-45 tog Sverige emot nästan 40 000 ester, letter och litauer, som hade sett mer än nog av Hitlers vanvett och Rysslands grymheter. Nyligen firades 25-årsminnet av Berlinmurens fall, men här i Sverige berördes vi kanske ännu mer närgånget av frihetsdemonstrationerna i Estland, Lettland och Litauen 1991, som ledde till att dessa nationer kunde kasta förtryckets bojor.

När nu Rysslands president Vladimir Putin spänner de militära ryska musklerna och skickar fram sitt personliga sändebud Sergej Markov, så börjar de kalla vindarna från öst tillta i styrka igen. De som har minnen från alla flyktingar som kom till Sverige 1944-45 kan säkert förstå och känna ännu mer av oro och rädsla, när denne Sergej Markov säger: ”Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att vara rädda.” Och så talar han om russofobin i väst som han kallar rasism mot ryssar. Efter alla lögner om händelserna i Ukraina är det inte lätt att skapa förtroende mellan öst och väst. När Putin först förnekade både ockupationen av Krim och  ryska militärers och fordons kränkning av östra Ukraina, så blir man förbluffad.

Men de som vet något om ryska säkerhetstjänsten KGB, där Putin skolades, vet också att lögn, ibland rätt upp i ansiktet på en annan nationsmedborgare, det hör till vardagen i hans värld.

Mot den bakgrunden känns det bra med det säkerhetspolitiska råd som Sveriges regering tillsatt. Händelserna i Ryssland och Putins relationer till sina närmaste grannfolk behöver följas med yttersta noggrannhet. Vladimir Putin behöver arbeta hårt för att övertyga sin omvärld att han har rent mjöl i sin påse. Allt som hänt bara sedan i somras av kränkningar av svenska gränser, det talar ett annat språk än vilja till förhandlingar, vänskap och samverkan. Vi behöver i Sverige lyssna extra noga på våra broderfolk på andra sidan Östersjön om vi tror att den ryska björnen är ett trivsamt sällskapsdjur.

Hemmets Vän 20 november 2014

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare