Förvånande ministerval

Om Fredrik Reinfeldt kritiserades för valet av den djupt troende arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson – hon fick mer eller mindre löpa gatlopp för sin respekt för livet, sin syn på äktenskapet och sin kristna tro – finns det ännu större anledning att ställa frågor kring Stefan Löfvens val av ministrar.

Justitieminister Morgan Johansson är före detta styrelseledamot i religionskritiska Humanisterna. Att vara troende ifrågasätts, men att vara ateist går hur bra som helst i Sverige. Bostadsminister Mehmet Kaplan jämförde senast i somras svenska IS-soldater med svenskar som deltog i finska vinterkriget. Jämförelsen är inte bara långsökt, den är djupt problematisk då IS-soldater bedriver ett människovidrigt krig mot oskyldiga medan svenskar i finska vinterkriget försvarade sig mot en despotisk socialistisk regim.

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regner är före detta generalsekreterare för RFSU. Hon är bland annat en av personerna bakom utbildningsmaterialet Sex på kartan som gjordes för UR för att prata sex med tonåringar. Materialets syfte är svårt att betrakta som något annat än propaganda för fri sex åt alla med alla i alla åldrar. Respekten för äktenskap och trohet märks inte alls, ännu mindre respekten för 15-årsgränsen. Kristina Persson blir framtidsminister. Det borde hon klara bra. Hon har ju själavandrat. Med minnen från tidigare liv kan hon säkert göra stor nytta.

På detta kan man undra vad som for genom huvudet hos Löfvens rådgivare när en 29-årig nybörjare som Gabriel Wikström görs till folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Vilka är hans kvalitéer mer än ungdomlig entusiasm? Området är inte bara ansvarsfullt och i behov av större förändringar, möjligen ett förstatligande. Han får också ansvaret för svensk idrott. Visserligen kan idrott vara friskvårdande, men området blir väldigt stort att greppa.

Men om detta är förvånande är nog det mest uppseendeväckande borttagandet av integrationsministern. Att ta bort det området i en tid då integrationsproblematiken är så omfattande är inte bara ogenomtänkt, det är direkt kontraproduktivt. Förmodligen är tanken att alla ministrar ska tänka och verka för integration, men ett ansvar som delas med många tappas som regel bort.

Sverige behöver inte en mindre offensiv integrationspolitik. Tvärtom. Sverige behöver en mer offensiv integrationspolitik. Vi behöver en minister som har idéerna att utmana stat och kommun att ta sitt ansvar, men som också tar vara på kraften i civilsamhällets olika organisationer och institutioner. Dessutom behöver vi ett nytt företagsklimat som välkomnar nyanlända så att integration blir en del av vardagen.  

Stefan Löfvens ministerval förvånar verkligen.

Hemmets vän 16 oktober 2014

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare