Världens viktigaste jobb!

Viktiga frågor får man inte ducka för, i synnerhet när rapporterna larmar var och varannan dag. Det är rapporter som talar om hur dåligt våra unga pojkar och flickor mår, men ingen vågar ens peta på kärnfrågan. Alla ropar ”Kejsarens nya kläder är strålande!” Med andra ord; låt någon annan fixa problemet, trots att de inom sig vet att det är en lögn. När ska pojken komma och med förvåning utbrista: ”Men kejsaren är ju naken!”?

Kärnfrågan är känslig och många tår riskerar att bli trampade på om vi måste inse och säga sanningen och erkänna att barns basala behov av kärlek, närhet och trygghet inte är uppfyllda. Om barn inte får knyta an till dem som i kärlek och förväntan satte dem till världen skapas otrygghet och en kantstött självkänsla redan från början. Ingen av oss har valt våra föräldrar. Ändå är det dem vi älskar och gör allt för att fånga deras uppmärksamhet och behaga. Barn är alltid lojala mot sina föräldrar. Vår längtan efter tillhörighet är så stark att den kan ta sig många uttryck som Hjalmar Söderberg skriver: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Det kan knappast sägas bättre än så. Längtan efter bekräftelse, känslan av att höra hemma och förvissningen om att man är älskad som man är, är medfödd. Uppfylls inte detta kan man räkna med att självkänslan rasar och man letar efter strategier för att uthärda livet. Ensamhetstanken och känslan av att vara så ensam att ingen förstår en, ger obehagliga ekon i huvudet och man vet inte hur man ska bete sig för att få det där som fattas eftersom man kanske inte vet vad det är. Något som man kanske inte ens kan ordsätta eftersom man aldrig upplevt det. Man känner bara att något fattas, att något inte är riktigt rätt.

Så hur tar vi oss an denna gigantiska samhällsuppgift? Till-baka till ”naturen”! Med naturen menar jag den mänskliga naturen. Köerna till barn- och vuxenpsykiatrin kan minska om vi vänder tillbaka till hur vi skapades med behov av både mänskliga och andliga goda relationer där vi får utrymme att formas till trygga, nyfikna personer som är rotade i en välgödslad grundmylla. En mylla bestående av goda erfarenheter, bekräftelse, förlåtelse och en aldrig sinande dos av kärlek. Då menar jag inte den kvävande, styrande omsorg som inte släpper dig ur klorna, utan den kärlek som ser, som vill väl, som guidar, som har en öppen hand och som tröstar när tillvaron slår dig i ansiktet.

Ni föräldrar som själva aldrig fått det där som jag talar om, var inte rädda. Våga berätta om det både för din egen skull och för ditt barns skull. Trygga relationer byggs av trygga människor och trygga barn blir till i trygga relationer. Har man själv inte fått den där tryggheten måste man vända blicken inåt samt be om hjälp för att förstå vad man varit utsatt för, gjort eller inte gjort, fått eller inte fått, för att bygga sin egen självkänsla. Det bästa är att det aldrig är försent, men man behöver vara beredd att ta hjälp. Det fixar sig inte av sig självt. Det gör bara inte det. Som vuxen behöver du kanske ta det svåra samtalet med dina egna föräldrar som inte gav dig det där som föräldrar förväntas ge.

Mor- och farföräldrar, se möjligheten att bli ett stöd för era barn och barnbarn. Ta det där svåra samtalet om det behövs. Samhällets påfrestningar bara ökar och ökar och det krävs många händer, fötter och inte minst famnar för att få ihop livspusslet. Fråga hur ni kan vara till hjälp och ställ upp med det ni tror hjälper nästa och nästa generation. Bibeln talar om hur problem, sår och besvikelser lever kvar i generationer, så det är värt att tas på allvar.

Anne Holmdahl, socionom och samtalsterapeut

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.