Det är mer än yta som räknas!

”Jag duger inte! Tänk om jag blir avslöjad som ett enda stort misslyckande.” Så låter det ofta i den inre dialog vi ständigt för med oss själva. ”Om jag bara ser till att skaffa de där trendiga kläderna, lite högre klackar, tar mig in på kändisfesten, sprutar lite botox i ansiktet, etcetera … Så att andra ser mig, godkänner mig, så jag får vara med, så jag får vänner! Alla andra har ju vänner och har det så bra! Varför inte jag?” ”Det måste vara något fel på mig!”

”Jag måste träna mer. Låt mig se; löpning, simning, cykling, klättring … vad mer kan jag stuva in i schemat?” ”Jag kan ju börja varje morgon med en löprunda runt i kvarteren. Inte äta bröd, inte låta mig frestas av lösgodiset på jobbet och inte ge avkall på målen jag ställt upp! Det får bli mitt motto!” ”Jag ska synas när jag kliver in i rummet. Ingen ska missa att det är jag som går genom korridoren. Jag ska ha den eller det jag vill ha.”

Det går åt mycket tid att hålla fasaden både i trim och uppdaterad. Den perfekta ytan har ett pris – tid, planering, offer, självupptagenhet, oro, mindre tid för vänner och familj, och i värsta fall en ihålig självkänsla och självbild som skaver och lockar fram ångestspökena. Ekande brons och skrällande cymbaler.

När köerna till sjukvården och i synnerhet psykiatrin ökar, samtidigt som självmorden bland unga ökar och sammantaget är många gånger fler än trafikoffren måste vi fråga oss vad det är för samhälle vi tillåtit växa fram. Känslan av att vara exkluderad från dem som är inkluderade tycks öka. Desperata försök att bli inkluderad leder lätt till fokus på ytförbättring.  

Vem duger är en fråga vi måste ställa oss för att kanske förstå vad som händer runtomkring oss, i hemmen, men också i församlingarna och samhället i stort. Man måste börja med den mest självklara frågan: Vem vill jag vara och ha som vän och förtrogen? Vilka kvaliteter är det jag söker, som skulle få mig att känna mig avslappnad istället för bedömd och dömd? Hur kan jag själv bli den personen? Vilka är mina förebilder?

Ytan är trots allt viktig och kan förstärka den inre känslan så länge den inte är ett tomt skal. Men den får inte bli huvudsaken och de hårflätningar Nya testamentet talar om (i Första Timotheosbrevet 2:9-10). De som tar all uppmärksamhet. Det är trots allt den inre skönheten som framkallar den sanna attraktionen hos såväl män som kvinnor. Den inre vissheten om vem man är och vad man står för. Tryggheten i min värdegrund, min människosyn och vad jag grundat dem på. Att de håller, att jag håller, även om ytan krackelerar och det icke perfekta lyser igenom, när livet är tufft och jag behöver visa att jag är svag och i behov av hjälp. Tänk att få mötas bortom ytan, bortom det påklistrade. Att hitta in i djupet hos människan mitt emot och få kontakt för att vi båda är människor, människor som är lite kantstötta här och där men som just genom trasigheten lärt sig att själva livet är något fantastiskt så länge vi har det. Dag för dag får vi dela våra liv med andra i stor förundran över just livet.

”Var dag är en sällsam gåva, en strålande möjlighet …” Glöm aldrig det, inte ens när allt känns botten, trist, svårt, oöverkomligt. Förundras över att vi fått ett liv att leva. Ingen av oss vet hur länge …

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.