Barndomens mörker bröts av Guds förlåtande ljus

– Jag trodde nog att Gud finns, men samtidigt med kunskapen från mina naturvetenskapliga studier kunde han inte finnas.

Vi sitter i tältkyrkan på Edsvärakonferensen i Västergötland och snart ska Jeanette Alfredsson leda lovsången och hennes man, riksevangelisten Pär Alfredsson, predika. Jeanette  berättar om uppväxten i den hårda livsmiljön i Malmberget, där ljuset var helt borta flera månader varje vinter, och familjen som plågades av pappans alkoholmissbruk. Men så kom den där julkonserten hon inbjöds till på grund av sitt stora musikintresse.

– En julkonsert kan väl inte vara så farligt? tänkte jag.

Mot slutet sjöngs lovsången ”Jag älskar dig och höjer min röst”. Jeanette fattade inte hur hon kunde bli så berörd och börja gråta. Hon frågade sig, vad det här var, som hon inte rationellt kunde förklara.

Någon månad senare var hennes fasad lite mjukare och hon följde med till en mötesserie i Pingstkyrkan. Hennes musiklärare på gymnasiet, som också var pastorsfru i Pingstkyrkan, hade upptäckt Jeanettes stora musikintresse och uppmuntrade henne att komma till kyrkan.

Jeanette hade egentligen sjungit så länge hon kunde minnas.

– Jag var med i Svenska kyrkans musikverksamhet och varje söndag när vi sjöng försökte jag lyssna också på prästens predikan, men jag förstod inte mycket.

Julkonserten en vändpunkt

Några år gick och julkonserten och mötesserien i Pingstkyrkan kom.

– Efter en brottningskamp bestämde jag mig för att gå. Och i mitt inre sa jag till Gud: ”Okej, om du finns, då får du ge mig ett tecken!” Jag var med på hela mötet och inte nu heller förstod jag så mycket av vad som sades. Men jag hade en uppriktig längtan.  Men så kom en kvinna som spelade piano till kören. Hon sa till mig: ”Jag känner dig inte, men jag har en hälsning från Jesus till dig. Han har köpt dig med sitt blod och han älskar dig!”

Jeanette grubblade: ”Vad då köpt mig med sitt blod?”

– Men ändå var denna hälsning tecken nog. Gud hade sett mig bland alla dessa människor och alla böner som människor bad. Den dagen överlämnade jag mitt liv till honom. Då var det Jesus som tog över rodret.

Där hemma berättade hon kort för sina föräldrar, så där i förbigående: ”Förresten så har jag blivit frälst!”

– Men det var ingen rolig reaktion. Inte positivt på något vis. Min mamma tyckte det var nonsens. Hon trodde nog jag blivit hjärntvättad. Min pappas reaktion minns jag inte, men han stöttade mig mycket med min sång och tyckte att jag skulle bli nästa Carola. ”Men det där med att vifta med Bibeln, det kan du låta bli!”

Läs mer i Hemmets Vän nr 34 – 2014

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans nummer