Våldets ideologi möts fortfarande av tystnad

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagen för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Idag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Vi kan inte längre rädda dem som redan fallit offer för förföljelsen, men det är ännu tid att hindra det som hindras kan.

Olika grupper har just nu olika möjligheter att ta ansvar. Vi som kristna kan öppna våra hjärtan, våra hem och våra länder för dem som förföljs. Vi kan be och visa praktisk omsorg. Judar över världen kan välja att i förföljelsen hålla sina hjärtan mjuka och göra allt de kan för att undvika att slå tillbaka med samma hat och våld som de själva utsätts för.  Muslimer i både världen och i Sverige har möjligheten att bryta sin tystnad och istället kraftfullt och unisont vända sig mot denna hatiska islamism som vill utplåna både kristna och judar. Och vanliga, sekulära västerlänningar kan se på det ställningstagande man så frimodigt gör om Tyskland på 1930-talet, och omsätta det i både ord och handling för att ställa sig till motvärn mot de våldsamma ideologier som ville sprida hat och död då, och som gör detsamma nu.

Eller ska vi alla bära ansvaret att komma försent den här gången också?

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt