Kom, helige Ande!

Jag har inte haft möjlighet att närvara vid någon av de konferenser som hållits under den gångna midsommarhelgen, men jag har lyssnat till delar av den förkunnelse som gått ut genom webb-tv.

Det som verkligen tog tag i mig och fick mig att söka Gud på nytt för mig själv och Kristi kropp i Sverige var ett budskap genom en pastor från Etiopien som talade i ett av kvällsmötena under Nyhemsveckan. Jag upplevde starkt att budskapet hade en profetisk allmängiltighet riktat till kristenheten i Sverige.

Berättelsen om Simsons tragiska öde (Domarboken kapitel 13–16) stod plötsligt genom denna predikan framför mig med samma profetiska kraft som en gång Natans anklagande berättelse inför David. I vår iver att vara relevanta i världens ögon förlorar vi Guds kraft över våra liv och blir ”lika svaga som vilken annan människa som helst”.

Själva den formuleringen kändes som en realistisk sammanfattning av läget för svensk kristenhet. Budskapet framfördes i en anda av sorg över att vi förlorat det andliga initiativet men mynnade dock ut i en uppmuntrande hälsning att ”Gud är en Gud för en gång till” – det vill säga att han ger oss ännu ett tillfälle att inta vår position i Kristus och se Guds kraft manifesterad över våra liv.

Eftersom predikan fortfarande är tillgänglig på Nyhemsveckans hemsida på nätet ska jag inte försöka återge predikan mer än så här. Den måste höras i sin helhet. Efter att jag lyssnat till budskapet började jag reflektera över hur vi hamnat i det svaghetstillstånd som vi nu befinner oss i.

Sedan 1960-talet har stora delar av kristenheten blivit förtrogen, för att inte säga bekväm med den helige Ande. Andedop och tungotal förekommer numera även inom traditionella kyrkor som tidigare haft en mur av teologisk misstänksamhet mot karismatisk andlighet. Själva upplevelsen av dopet i den helige Ande har avdramatiserats till att bli ett enkelt mottagande i tro.

På det sättet skiljer sig mönstret från vad som präglat andlig vägledning inom den tidigare pingstväckelsen. Där ”bad man sig igenom” för att bli andedöpt, vilket ofta var en lång och svår kamp för många. I det avseendet kom den karismatiska väckelsen som en befrielse. Ingen skulle behöva kämpa sig till den helige Ande, eftersom gåvan redan var given. Men vi skall inte heller bortse ifrån att den bönekamp man talade om ofta blev en helgelseprocess som ledde till en djupare överlåtelse till Herren.

I dag befinner vi oss i en ”postkarismatisk” tid där vi neutraliserat livet i den helige Ande genom en ytlig och bekväm andlighet. Många nöjer sig idag med att man har talat i tungor – utan att utveckla potentialen i att ”bedja i Anden” eller uppbygga sig själv genom sitt bönespråk. Den karismatiska väckelsen blev också en utmaning i den akademiska världen till att formalisera erfarenheten av den helige Ande i teologiska kategorier. Den ”pentekostala teologin” har bidragit till en teologisk acceptans av den helige Andes verk men kan också bli ett akademiskt instrument för att ”hantera den helige Ande” utan att veta av dess kraft.

Idag har vi förlorat vår trovärdighet som kristenhet genom ett ytligt och självsvåldigt förhållande till den helige Ande. Han är visserligen vår vän, vår hjälpare, men han är också elden som tar sig an ”agnarna på tröskplatsen” när Jesus börjar använda kastskoveln. Vi måste helt enkelt bli mer seriösa med den helige Ande! Jag tror inte att den helige Ande har lämnat oss men att Anden är bedrövad därför att vi inte respekterar syftet med hans närvaro. Paulus tillrättavisar församlingen i Korinth för att de levde med den helige Ande på ett köttsligt och omoget sätt, men ville inte begränsa deras iver att upptäcka och praktisera kapaciteten i Andens gåvor. ”Sträva efter de nådegåvor som är störst.” Vi måste inse vårt desperata behov av den helige Ande. Som Hjälparen kan han bara utföra sin tjänst när vi gör oss beroende av honom.

En del brukar invända att Paulus betonade kärleken framför nådegåvorna. Som om kärlek är något vi själva kan åstadkomma. Men kärleken i den första församlingen var inte ett socialt projekt av allmän välvilja – det var den helige Andes verkan i de troendes liv. Utan ett liv i den helige Ande kommer allt det som annars verkar åtskiljande bland människor i allmänhet att också skilja människor från varandra i församlingen. Vi behöver den helige Ande!! Jesus sa: gör ingenting förrän ni blivit beklädda med kraft från höjden. Vi behöver både elden och kraften. Elden är till för att förbränna det som är skal utan kärna i våra liv, köttslighet och högmod. Kraften i Andens gåvor är till för att tjäna Gud och fullgöra vårt uppdrag att vara hans medarbetare för rikets tillkommelse genom att stå Satan emot och att i den helige Andes kraft verka för människors frälsning, befrielse, helande och upprättelse på alla livsområden.

Kom, helige Ande!

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.