Låt hemmet bli en trygg plats!

Tillit! Ett litet ord, ett så kallat palindrom. Det stavas likadant framlänges som baklänges. Ett litet ord och ändå så viktigt. Viktigt därför att det är grunden till hur vi mår. Vem kan man lita på? Det finns ett annat litet ord som också är ett palindrom och det stavas oro.

Oro är vad vi känner om vi inte känner tillit. Två palindromer som är varandras motpoler. Vilket av dem är vanligast i vår värld idag? Det finns säkert statistik som kan visa på att det är det ena eller andra, men det spelar kanske inte så stor roll så länge det finns så mycket oro och inte tillräckligt mycket tillit. Jag har samtalat med många människor som blivit skadade just därför att de längtade så mycket efter tillit att de blev som förlamade när insikten om svek och lögner slagit dem. En insikt som översköljt dem med oro, en gnagande oro som är svår att stilla. Med oron följer känslan av värdelöshet. Det måste vara fel på mig. Jag är fel.

”Vem ska trösta Knyttet”, frågas det i en barnbok. Ja, vem kan trösta när tillvarons grundvalar skakar och vi inte kan lita på varandra? Familjer splittras och barnen får åka jojo mellan föräldrarna och önskar inget hellre än att mamma och pappa kunde bli sams. Eller så finns det en och annan familj som borde splittras för att friden ska infinna sig. Föräldrarna är våldsamma och sprider sin egen oro över både partner och barn. Tilliten övergår i oro som tar sig olika uttryck. Köerna till barnpsykiatrin minskar inte, men frågan är om barn får verklig hjälp. Nu har skolan istället fått bli den spelplan där all oro ska botas. Mer resurser, mer skolhälsovård, mer fritidspersonal och fler lärare så ordnar det sig nog. Men det kanske inte handlar om det utan istället om att barnen behöver kärleksfulla, säkra och trygga ankarplatser. Hem dit de kan dra sig tillbaka och känna att de vågar släppa tilliten loss för att bli av med sin oro. Hem som inte sviker utan som verkligen gör sig förtjänta av tillit. Sådana hem blir inte till av en händelse. De blir till genom medvetet engagemang, ärlighet, uppfinningsrikedom och massor av förlåtelse och kärlek. Hem där ”… milda ord är som honungskakor”. (Ordspråksboken 16:24)

Likadant är det för oss vuxna. Inte nog med att vi alla på något sätt blivit svikna som barn, vi blir svikna av människor som står oss nära på olika sätt och vis under hela livet. Om och om igen. Svek som hugger som dolkstötar och skapar destruktiva tankar som hindrar oss från att vara kärlet i Mästarens hand. Han som formar oss till de sköna personer han tänkt sig, inklusive de motgångar och svek vi mött i livet. Han vill inte att vi ska vara bångstyriga och kärva i hans hand utan låta oss formas av hans mjuka drivande händer till kärl som endast rymmer tillit. Liksom han är, likadan både framlänges och baklänges – full av tillit – vill han att vi ska avspegla den tillit vi får av honom. Med förvissningen om att han är den han är, fullkomlig tillit, får vi låta oss förvandlas till hans likhet och stå för mänsklig tillit. Vi behöver alla leva i tillit för att kunna ge tillit, barn som vuxna.

Hur svårt ska det vara? Låt ditt ja vara ja och ditt nej vara nej.

Anne Holmdahl, socionom och samtalsterapeut

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.