Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Var förväntansfull i det sekulariserade Sverige

Debatt Publicerad: 2014-06-12 00:00

Sommaren innebär alla möjligheter på konferenser att bli utmanad och uppbyggd. Men visst kan vi ibland känna att det finns en stor klyfta mellan inspirerande möten och vår egen vardagstro och gemenskap med Jesus? Men samma principer som Jesus förmedlade till sina lärjungar när de skulle fortsätta missionsuppdraget och som följt människor genom hela kyrkohistorien, de finns idag. Gud talar och vägleder människor också idag och det finns en stor andlig längtan som vi kan fånga upp i de mest oväntade och överraskande situationer. Men finns min villighet att bli stilla, låta Bibeln och bönen dagligen bereda mitt inre för Guds tilltal och följa det tilltal Han ger, då blir det kristna livet både spännande och utmanande.

Några sådana händelser påminns jag om just nu. En sommar i början av 1970-talet brottades jag med frågan om Guds vilja med mitt liv inför den journalistutbildning jag sökt till den väntande hösten. Jag var antagen till utbildningen men det fanns ett hinder. Jag hade fått min tredje inkallelseorder till vapenfri tjänst och mina vänner sa övertygande:” Du får inte uppskov med din vapenfritjänst en tredje gång!” Jag var missmodig inför höstens möjligheter till journaliststudier, när jag åkte med på en konferenshelg i en kyrka. I mötet sitter jag och lyssnar till förkunnaren när jag plötsligt upplever att han liksom vänder sig till mig och pekar:” Var är din plats i höst?” Och jag hör mig själv säga: ”På journalistutbildningen!” Och genast kom rädslan, tvivlet. Vad är det jag säger? Hur kan jag påstå något sådant? Brottningen mellan tro och tvivel fortsatte några veckor och hjärtat bultade, när jag öppnade det bruna kuverten från vapenfrinämnden och jag närmast tårögd läste: ”Du har fått uppskov för studier!”Förnimmelsen, tilltalet från Gud var alltså rätt, fast jag bävat och tvivlat.Under det året fick jag berätta för ganska många kurskamrater om vad det innebär att ha en tro på Gud. Just dessa år fanns ganska många affischer med ”Jesus – enda vägen till Gud” och handen med fingret som pekade mot himlen. En av dem fanns på mitt rum. Min kurskamrat från Norge var ganska störd och kallade kristen tro enbart en psykologisk krycka för svaga människor. Han följde visserligen med på en gudstjänst men var oerhört aggressiv i sina tvivel. Vi skiljdes åt och jag kände sorg i hjärtat över hans arrogans. För han var verkligen arrogant. Men en dag något år senare kom ett ovanligt vykort med posten. Det hade just tecknet med handen och fingret som pekade på att Jesus är den enda vägen. På baksidan hade min kurskamrat skrivit: ”Nu är jag också en lärjunge till Jesus!” Jag stod där och läste gång på gång. Var det sant?

Ett antal år senare fanns jag som skolpolitiker i en kommun. En morgon vaknade jag och fick en maning att jag till det politiska mötet skulle ta med biblar som Gideoniterna delade ut i olika sammanhang. Det kändes som hjärtat slog dubbelvolt inför tanken, men jag bestämde mig ändå för att packa ner ett antal biblar. På vägen bad jag om vägledning. Hur ska det här gå till? Hur ska politikerna reagera? Får man göra så här? Invändningarna och de ”förnuftiga” skälen att låta bli, de radade upp sig. Men jag gick ändå till sammanträdet med mina biblar. Så satt vi där och dagordningen lästes upp. Ordföranden frågade: ”Finns det någon övrig fråga? Jag har en, förklarade jag. Det är en kulturfråga fick jag ur mig! Men jag vet inte om någon märkte hur torr i mun jag var av nervositet. Sammanträdet kom till sista punkten, övriga frågor. Vad var det nu för kulturfråga, undrade ordföranden och spände ögonen i mig.” I år är det 450 år sedan vi fick Bibeln på svenska. Jag tillhör en internationell organisation, Gideoniterna, som delar ut biblar på skolor, sjukhus, fängelser med mera. I skolstyrelsen brukar vi ju säga att det är bra om vi politiker vet vad som händer i skolan och vad eleverna får del av. Så nu tänkte jag erbjuda er en sådan bibel som delas ut till alla skolelever. Till min förvåning tog alla emot en bibel och det stod även i skolstyrelsens protokoll att jag delat ut biblar till dem som ville. Några månader senare stoppas jag en dag på promenad av en skolstyrelseledamot som läst i protokollet att jag delat ut biblar. ”Jag var ju inte med, men är det möjligen så att du har en bibel till mig också”, sa han. Dessa och många andra händelser har genom åren lärt mig något väsentligt. Vi har en Gud som vill ha gemenskap med oss och talar till oss. Men vi behöver bli stilla och låta bibelordet och bönen bereda mark i vårt inre för Guds tilltal. Det kommer inte alltid som i en megafon. Men visst talar Gud och visst sker det saker om vi vågar lyssna och följa uppmaningen.

Trots allt vi hör om vikande medlemssiffror och tilltagande sekularisering vill jag påstå att det finns stor längtan efter Gud hos människor också i Sverige 2014. Frågan är bara om jag vill stå till förfogande och kliva ut i det ibland okända äventyret? Gud kallar oss och vill att vi ska följa och sedan låta Honom ta hand om konsekvenserna. Var förväntansfull i sommar! Och bli inte överraskad när du känner maningen i ditt inre. Men se till att du följer den, så du inte missar äventyret att ” gå ut på vattnet”. 

Per Danielsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Debatt

Vuxnas förvirring har skapat ungas könsdysfori
Nato gör Sverige säkrare
Vakna upp: Religiös frihet i fara
I en förtroendebransch måste det råda transparens
Sverige ingen fristad för judar längre
Skapa det andliga folkhemmet
Sverige ger 283 miljoner i bistånd till Nigeria – blundar för förföljelse
Bevara integriteten i orostider
"Vi saknar existensberättigande om vi inte vill nå nya människor"
Ljuset lyser i mörkret


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies