Om någon ber dig ...

Det finns tillfällen då Sverige visar sig från sin bästa sida och då tänker jag inte på våren. För ett par veckor sedan berättade media om busschauffören som stannade sin buss mitt på västgötaslätten för att gå ut och se vad som hade hänt den gråtande flickan som satt vid vägkanten. Alla hyllade honom för den medmänsklighet och omsorg som han visade genom att prata med flickan och sitta en stund bredvid henne. Den polis som tog med sig en berusad bilförare en kall vinterkväll i februari och lämnade hustru och en baby kvar i bilen hade en helt annan syn på medmänskligt ansvar. På journalisternas fråga om han inte hade en tanke på att de kunde fara illa där i vinternatten svarade han att ”det ingår inte i mitt uppdrag att ta hand om passagerarna i en situation som denna”. Att göra det där lilla extra hade tydligen aldrig föresvävat denne polis.

Däremot ingår det i den kristna etiken att som Jesus själv säger: Om någon ber dig att gå med honom en mil så gå då med honom två mil. Eller om någon vill ha din mantel ge honom skjortan också.

Hur mycket man än har försökt att skapa ett gott samhälle genom att lagstifta om hur vi männi­skor skall bete oss mot varandra så är det bara att konstatera att den modellen fungerar inte. Det finns alltid situationer då varje människas inre styrning, eller om vi så vill, samvetet, avgör hur vi handlar. Ju fler medborgare i ett samhälle som har en fungerande kompass i sitt inre som visar den rätta eller kanske snarare den rättfärdiga vägen, desto mindre av poliser och sjutillhållarlås behöver vi.

Riksdagen stiftar lagar som skall skydda både individen och det demokratiska samhället. De viktigaste lagarna kallas grundlagar och de garanterar oss bland annat mötesfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. Här bidrog 1800-talets väckelserörelser starkt till att vi fick dessa friheter garanterade.  Den ideologiska grunden för våra grundlagar är uppfattningen om att alla människor är lika mycket värda eftersom alla är skapade av Gud till att vara hans avbild. Den generation som just nu dominerar det offentliga rummets maktpositioner har tyvärr sagt upp kontraktet med Vår Herre. Enligt deras mening gjorde Gud så många misstag i sin skapelse att det är dags att lägga honom till handlingarna och själv ta över hans uppgifter. Man behöver inte se sig om i världen många minuter för att se att deras framgång har varit ytterst begränsad.

Gamla väl fungerande råmärken har flyttats och den tillit mellan människor som en gång likt ett kitt höll samhället samman fräts sönder allt mer för varje dag. De som hade uppgiften att vara väktarna på muren för att låna en bild från Gamla testamentet lägger nu det mesta av sin energi på omorganisationer och interna uppbyggelsemöten bakom de delar av muren som ännu är intakta.

Men samtalet om väktarnas ansvar bör lika väl fortsätta. Ingen kan väl tro att kontaktytorna mellan dem som förkunnar evangeliet och de man riktar sig till blir flera om antalet gudstjänster minskar och allt fler kyrkor stängs. Men kanske är det så att framtidens förkunnelse om evangeliets kärna kommer att predikas genom en busschaufför som vågar stanna bussen, stiga ur det formella, och sätta sig bredvid en gråtande flicka. En liten spricka i muren varigenom ljuset kan sippra fram och förebåda en ljusare tid av en gudomlig medmänsklighet.

Bert Stålhammar, professor emeritus,samhällsdebattör

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt