Livets Ord har målat in sig i ett hörn

När enskilda människor höjs över andra och antas predika det som är obefläckat och absolut sant så innebär det att gemenskapens mångfald förbises och att det enskilda perspektivet tilldelas universell giltighet. I teologiska ordalag finns det inget bättre sätt att beskriva denna syn på kristet ledarskap än avgudadyrkan eftersom en enskild männi­ska med fel och brister uppfattas representera ett perspektiv som endast tillhör Gud. Konsekvensen av tron på att den absoluta sanningen predikas är således relativism eftersom sanningen oundvikligt kommer att vara beroende av den enskildes perspektiv.

Av det följer att skillnader förtrycks och att olikheter stöts ut. Detta är precis vad Jesus adresserar när han ifrågasätts för att han ligger till bords med tullindrivarna i Matteus hus. Jesus svarar att han vill se barmhärtighet snarare än offer, vilket avslöjar hur fariseernas judiska nationalism är en strävan efter enhet som resulterar i att de som antas befinna sig på utsidan av de egna gränserna offras. När vi så läser om Jesus korsfästelse kan vi se hur hans handlande är en kritik mot avgudadyrkan; mot att det enskilda upphöjs på de övrigas bekostnad. Det är sant om såväl individer som nationer men vi kan givetvis tänka vidare kring detta genom att se till alla dem Jesus beskriver som ”dessa mina minsta” eftersom det var deras öde han identifierade sig med när maktens män genomborrade hans händer och hängde upp honom för att dö.Det är utifrån det här perspektivet som jag följt den senaste tidens händelser i Livets Ord. Den problematik som nu synliggjorts är inte chockerande ny för församlingen, rimligtvis så har man även tidigare funderat kring hur pastor Ulfs direkta tilltal från Herren senare visat sig vara felaktiga. Att han tillsammans med hustrun Birgitta nu väljer att konvertera till den Katolska kyrkan skapar emellertid en ny och knivig situation för dem som förvirrat står kvar och reflekterar över den framtidsvision Ekman lämnar bakom sig.

Det hela är ett ytterst intressant dilemma eftersom den ende som egentligen skulle kunna offras för att bevara enheten i Livets Ord är Ekman själv. Man hade kunnat säga att han nu avfallit från den sanna tron, men samtidigt så skulle ett sådant val leda till att hela församlingens existens ifrågasattes, eftersom det ju är hans vision som lett till att den grundades. Kvar står man då i ett hörn och tvingas välsigna Ekmans val och tacka Gud för ledningen i beslutet, samtidigt som man säger att den egna vägen fortfarande är värd att vandra, trots att den går i en annan riktning.

Vissa församlingsmedlemmar kommer säkerligen troget att följa sin herde till Rom, andra kanske sätter av åt ett annat håll, men de som väljer att bli kvar får helt enkelt böja sig inför den nya auktoritetens ord att det finns en fungerande logik bakom allt detta. Återigen så är vi där; i relativismen som grundlagts i tron på det absoluta Ordet predikat av en man. Den yttersta problematiken är därför inte att paret Ekman lämnar Livets Ord, det kanske rent av är positivt att de gör så, snarare så handlar det om att Ulf Ekmans upphöjda position i församlingen var felaktig från första början. Det vi nu ser hända; den oro och förvirring många av hans församlingsmedlemmar befinner sig i, är därför en effekt av tidigare misstag snarare än ett problem som grundlagts i Ekmans nyfunna övertygelse att en annan man är Kristi sanna ställföreträdare på jorden.

Steget från Livets Ord till Katolska kyrkan har av vissa beskrivits som litet och av andra som stort. Min tanke är att de har rätt. Steget är litet i den bemärkelsen att Ekmans syn på ledarskap och församlingsstruktur förblir intakt medan det är stort eftersom han kliver ner från piedestalen i Uppsala och sätter sig i lydnad under stolen i Rom. Den församling som varit hans insida de senaste 30 åren blir följaktligen del av hans nya utsida, vilket tydliggörs av det faktum att han inte längre tillåts att dela enheten som nattvarden representerar med sin gamla församling. Ekmans längtan efter enhet under stolen i Rom kan därför liknas med fariseernas strävan efter enhet under templet i Jerusalem då följden är att de som inte vill eller tillåts inordna sig offras.

För att vara tydlig, detta är inte i första hand en kritik gentemot enskilda individer, snarare så är det församlingsstrukturernas offermekanik jag vänder mig  mot. Man kan parfymera den här analysen genom att peka på enskilda individers goda handlingar och ord inom dessa strukturer, men jag ser ingen anledning att göra så just nu, hellre pekar jag på Kristus, korset och orden: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.”

Josef Gustafsson, teolog, predikant och bloggare www.freestyle-christianity.com

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt