Livets Ord betalar nu priset för Ekmans självcentrering

I söndags förmiddag kom nyheten om pastor Ulf och Birgitta Ekmans konvertering till katolicismen ut via nyhetsmedia. Ulf Ekman levererade själv nyheten vid en gudstjänst i församlingen Livets Ord, Uppsala, den församling som han själv grundat. Samtidigt kablades den ut via pressreleaser och sociala medier och via debattartiklar, bland annat i Dagens Nyheter.

När nyheten nådde mig stod jag själv i talarstolen redo att predika. Jag tog min kavaj och rev den mitt itu, som en profetisk handling i djup sorg. Jag känner djup oro för utvecklingen och situationen för Livets Ord i Uppsala och för de männi­skor som är medlemmar där och för delar av Trosrörelsen i vårt Sverige.

Paret Ekmans tydliggörande av sin väg var inte helt oväntat, med tanke på den allt tydligare orienteringen emot katolicism som Ulf och Birgitta visat de senaste åren, men ändå djupt olyckligt och allvarligt. Jag respekterar Ulf och Birgitta för deras tydlighet, men kan inte glädja mig över eller välsigna deras vägval.

Orienteringen emot katolicismen har pågått under många år och den har blivit tydligare och tydligare. Åtminstone för den som har velat se faran med utvecklingen.

Vid ett föredrag som Ulf Ekman höll på Bjärka Säby för några år sedan delade han upp kristenheten i två delar. Den ena delen kallades ”kyrkan med förmedlad nåd”. Det är de historiska kyrkorna, som menar att nåd förmedlas via sakramenten. Den andra delen av kristenheten fick benämningen ”kyrkan med oförmedlad nåd”. Det är de pingtkarismatiska kyrkorna. De betraktades som allt för ytliga och ogrundade i föredraget. Pastor Ekman klargjorde också vid föredraget att han såg biskopsämbetet med påven i spetsen, som en räddning för Kristi kropp.

Vägen till en biblisk väckelse går inte via katolicism. Katolicism som religion är inte sann kristendom.

Martin Luthers reformation kom som en väckelse och förde folket ut ur katolicism. Reformationen kan inte betraktas som orsak till splittringen inom Kristi kropp, som en del katolska företrädare hävdar.

Reformationen var nödvändig och en ögonöppnare över situationen inom katolicismen. Den öppnade vägen tillbaka till Nya testamentets och Apostlagärningarnas grundläggande lära om sann kristendom och tillbaka till det som gällde i urkyrkan. Den grundläggande bibliska trosläran finns dessutom nedskriven i Nya testamentet som en väg­visare för oss alla.

Samma helige Ande som drabbade apostlarna och de första kristna på pingstdagen, som uppfyllde dem med kraft och auktoritet att sprida den första väckelsen, är vägen också idag. Att det sedan inom protestantismen finns fel och brister är en sak,  men att vägen till sann apostolisk kristendom, inte går via Rom och in under påven är väldigt tydligt, med tanke på den katolska läran.

Pastor Ulf Ekman skriver också i en debattartikel (söndagen den 9 mars 2014) att han ber om ursäkt för ”de lidande och sår” som människor tillfogats genom kontakter med Livets Ord: ”I detta har jag själv och andra företrädare för Livets Ord ett ansvar, och jag är uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida.” Det hedrar honom. Men han bör också vara medveten om och han borde förstå att han sårar minst lika många människor igen, inom trosrörelsen, församlingen Livets Ord och den övriga frikyrkorörelsen, genom sitt agerande och sina uttalanden i samband med konverteringen.

Han lämnar en församling som han själv grundat och där mycket varit centrerat omkring honom själv, många gånger på ett osunt sätt.  Han lämnar människor som under drygt 30 år gett sina liv i överlåtelse och lojalitet till Livets Ord och paret Ekman, många i ”blind lydnad” som menat att Ulf Ekman inte kan gå fel.

När Ulf i olika artiklar beskriver sin teologiska svängning, som i artikeln i Dagens Nyheter  (söndag den 9 mars 2014) och motiverar sin konvertering, förklarar han inte varför det skulle vara mer bibliskt med den katolska läran om till exempel skärselden, bön om helgonens förböner, Maria som evig jungfru och syndfri, eller Maria som Guds moder, avlatsbreven och eukaristin. Där talar han mer om den apostoliska successionen, betydelsen av kyrkans tolkning av skriften, samt om påven som ofelbar och påvens ämbete. Enligt Ulf är Katolska kyrkans tolkning av skriften, med påven i spetsen, mer trovärdig och träffsäker än den protestantiska ordningen Sola Scriptura.

I den intervju som gjordes med Ulf och Birgitta Ekman av Lukas Berggren för Världen idag (söndag den 9 mars 2014) säger Ulf som en summering av konverteringen till Katolska kyrkan följande: ”vi kommer inte med hög svansföring, utan vi kommer därför att vi behöver vad Jesus har lagt i den Katolska kyrkan. Jag behöver sakramenten, jag behöver läroämbetet, jag behöver påven, jag behöver den tradition som de förvaltar. Jag har behov av kyrkan för min egen frälsning”.

Ulf Ekman sade också i SVT:s morgonprogram (måndag den 10 mars 2014) att han sökt sanningen och nu funnit den i den katolska läran.

Ulf talar också mycket om enhet i Kristi kropp, vilket är ett viktigt bibliskt budskap. Den enhet som Ulf Ekman talar så varmt om är samma enhet som den katolske biskop Arborelius representerar och så tydligt ger svar på i en intervju. Biskop Arborelius fick frågan om vad enhet är och svarade ”det är när vi alla samlats under påven”. Det är tydligen också något som pastor Ulf Ekman bejakat, när han nu väljer den katolska vägen.

Hela Ulf Ekmans nya teologiska orientering och inställning är naturligtvis ett påhopp och ett ifrågasättande av hela den protestantiska rörelsen. Som katolik kan han inte längre fira Herrens måltid tillsammans med oss protestantiska kristna, vi har inte funnit sanningen, och vi är inte renläriga förrän vi kommer till samma ”uppenbarelse om sanningen” som han har gjort.  När vi alla kommit dit kan vi stå tillsammans och äta vid samma nattvardsbord, när vi alla samlats under påven. Detta är en djupt tragisk inställning och en kränkning av protestantisk kristendom.

Det är dags att sluta hymla med diplomatiska fraser om välsignelse och lyckönskan, om att den helige Ande leder dem vidare, om kallelse och uppdrag.

I min värld kan det aldrig vara Guds väg eller ledning av den helige Ande att konvertera till katolicismen.  Att ha en kallelse från Gud till katolikerna är en sak, men att själv konvertera till katolicism är en helt annan.  Att bära en kallelse till katolikerna för att predika evangelium för dem, ett evangelium som öppnar människors ögon för Jesus som enda vägen till Gud, som i sin tur borde ta dem ut ur den katolska religionen. Den vägen kan ju knappast gå via konvertering till katolicism.  

Hans Marklund, Korskyrkan Alingsås

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt