Pastor Ulf kliver av

På debattplats i söndagens Dagens Nyheter deklarerar Livets Ords grundare och ledargestalt Ulf Ekman att han och hustrun nu blir katoliker. De kommer att konvertera under våren och lämnar därmed inte bara församlingen de byggt under 30 år, utan också hela den väckelsekristna, evangeliska kyrkan. ”Jag började inse att autenticiteten och fullheten av [den kristna kyrkan] och dess konkreta uttryck igenom historien finns i den katolska kyrkan”, skriver Ekman.

För den som följt Ulf Ekman och Livets Ord de senaste åren är beslutet inte förvånande. Under lång tid har hans böcker och förkunnelse allt mer kommit att handla om katolsk tro och praxis. Inte minst sedan han 2009 gav ut boken Andliga rötter (Livets Ords förlag). Där redogör han bland annat för sin nyfunna fascination inför jungfru Maria och det genomgående temat är en djupare enhet mellan troende. De som redan då uppfattade talet om ”enhet” som en omskrivning för ett närmande till Katolska kyrkan fick i veckan alltså rätt.

Ekmans andliga resa är på många sätt en naturlig utveckling. Det finns flera beröringspunkter mellan Livets Ords många gånger dogmatiskt tvärsäkra inställning till tro och liv och katolsk teologi. Båda fascineras av ämbeten, titlar och upphöjda män med gudagivna uppdrag. Man ska säga pastor Ulf, och det finns litet eller inget utrymme för ifrågasättande av läran och tron, hierarkin är stark och ramarna givna. Församlingen ska hållas ren, och den enskildes underkastelse och gärningar betonas. Dessutom har man sanningsanspråket gemensamt: Vi har den fulla uppenbarelsen ni saknar.

Den som nu händelsevis upplever sig överkörd eller upprörd av paret Ekmans konvertering borde kanske främst se de känslorna som en personlig varningsklocka för den personfixering som präglar svensk kristenhet av idag. Vissa röster i den kyrkliga sfären verkade i veckan engageras långt mer av Ekmans förehavanden än vad många katoliker gör av påvens dito. Personligen undrar jag mest hur Ulf Ekman, som en av svensk frikyrklighets tongivande ledare under 1900-talet, nu ska förhålla sig till den stora väckelsen i det katolska Sydamerika. Varje frikyrklig sydamerikamissionär vet att det finns stora spänningar mellan de blomstrande väckelsekristna församlingarna där och Katolska kyrkan. Vad ska Ekman säga till de växande missions- och pingstförsamlingarna? Ni har fel. Lägg ner. Inordna er i enheten. Var det ett misstag av svenska missionärer att grunda dessa församlingar?

Ulf Ekmans och hustrun Birgittas konvertering är en kyrkohistorisk händelse. De blir nu vanliga församlingsmedlemmar bland andra i en katolsk församling, utan plattform eller möjlighet till större påverkan. Att Ekmans tar det steget kräver både mod och ödmjukhet. I DN skriver Ekman att han ”med sorg konstaterar att slitningar, meningsskiljaktigheter och tvister skapat ovänskap och att enskilda människor har tillfogats sår och lidanden genom sina kontakter med rörelsen”, och att han är ”uppriktigt ledsen över det som sårat och det som har orsakat att människor fått lida”. Det är bra. Mig veterligen är det första gången Ulf Ekman offentligt ber de tusentals som upplevt sig sårade av trosrörelsen framfart om ursäkt. Just dessa rader är minst lika sensationella som nyheten om konverteringen.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar