Sans och balans i debatten

Det börjar dra ihop sig till val. Ända sedan demokratins vagga i det antika Grekland har debattens vågor gått höga i valtider. Vissa delar av debatten är mer osakliga än andra. Ett område där avståndet mellan politisk retorik och faktisk verklighet är oförsvarligt stor är regeringens skattepolitik.

Från oppositionens håll låter det som att regeringen har genomfört drastiska skattesänkningar som inneburit att landet är ett lågskatteparadis där välfärden urholkats till undermålighet. Den sakliga verkligheten är dock en annan.

Det är sant att jobbskatteavdraget innebär att skatten sänkts för löntagare med ungefär 140 miljarder kronor under åtta år. Statens intäkter har alltså minskat med detta belopp. Samtidigt har kostnaden för sjukskrivningar och andra transfereringar minskat, efter regeringens reformer, med ungefär 140 miljarder, men statens arbetsgivaravgifter ligger trots detta kvar på samma höga nivåer. Netto är det alltså ingen större förändring för statskassan, om man bara jämför dessa två poster.

Det är inte så att finansminister Anders Borg gjort om välfärdsstaten Sverige till ett lågskatteparadis. Landet har fortfarande en av de högsta skattekvoterna i världen. De allra flesta länderna, oavsett om de leds av vänster- eller höger­regeringar, har alltså lägre skatter än Sverige.

Hur ska man då beskriva regeringens politik? Sverige är fortfarande ett högskatteland, där mindre pengar går till bidrag och transfereringar och mer pengar går till välfärd. Ungefär så skulle man kunna beskriva regeringen Reinfeldts politik. För regeringen har sparat i transfereringssystemen, och gjort satsningar i välfärdssektorn.

Om detta kan man givetvis ha olika uppfattningar. Man kan tycka att det är rimligt och bra. Man kan tycka att det är fel väg att gå. Oavsett ståndpunkt är det klädsamt med en hyfsat korrekt beskrivning av verkligheten.

Har justeringarna av sjukförsäkringen gjorts på ett bra sätt? Det är en mycket viktig fråga. Och här finns det mycket att säga, och det finns kritik även inom de borgerliga partierna. Att a-kassan inte höjts på åtta år är också något som socialliberaler inom olika partier återkommer till som ett problem.  

Sjukvårdens kostnader som andel av BNP stiger. Det satsas mer på äldreomsorg, skola och sjukvård än för åtta år sedan. Det kan förvisso vara svårt att tro när man ser de vikande resultaten för den svenska skolan. Det finns många olika förklaringar till detta, men ekonomiska nedskärningar är inte en av dem. Och om nu pengar inte är det primära problemet – hur ser då lösningen ut? Den diskussionen är både intressant och viktig.

Hemmets Vän 27 februari 2014

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare