Världen vänder alltmer den judiska staten ryggen

Ibland känns det som om israeler och svenskar, eller för all del alla européer, lever i olika universum. Jag förväntar mig inte att en vanlig medborgare i Sverige ska förstå eller vara bra insatt i Israel och Mellanöstern. Men jag förväntar mig en ärlig vilja från politiker, journalister och opinionsbildare, och inte minst från kyrkligt håll, att tala sanning och vara välvilligt inställd, utan förutfattade meningar. Tyvärr är det sällan så, och det leder till att gemene man får en negativ inställning till Israel närmast varje dag.

Israel kämpar i dag med ett allt större utanförskap, för att använda ett populärt uttryck här i Sverige. Världen ser på Israel, och bedömer Israel, med helt andra ögon än andra länder. Det är en källa till stor frustration i Israel. Man känner inte bara att världen inte förstår Israel, utan att världen inte vill förstå.

Vi vet att FN har en oerhört negativ inställning till Israel. Låt mig ta ett tydligt exempel. Under 2013 antogs 24 resolutioner i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter: 21 av dem kritiserade Israel, övriga tre behandlade resten av världen inklusive kriget i Syrien. Jag tror inte jag behöver lägga ut texten mer kring det orimliga i detta.

Israel har länge insett att FN, EU och större delen av världen är negativt inställda till det judiska landet, och att det inte spelar någon roll vad man gör och hur man agerar. Man fortsätter förstås att hävda sina ståndpunkter, men inser att läget är närmast hopplöst. Det som varit positivt för Israel är dels det stöd man traditionellt haft från USA och dels de innovationer man hela tiden utvecklar.

Stödet från USA har inneburit en säkerhet politiskt sett, gent­emot risken att FN och världssamfundet skulle gå alltför långt i sin ensidighet genom att till exempel anta resolutioner i FN:s säkerhetsråd. Israels framgångar inom forskning och utveckling, inte minst inom det tekniska området, har gett en viss ekonomisk styrka som bland annat medfört ett bra handelsavtal med EU och att andra länder i världen vill ha ett utbyte med Israel, om än av egoistiska skäl.

Förhoppningsvis fortsätter den goda utvecklingen inom forskning och innovationer i Israel, men politiskt står Israel mer ensamt än någonsin. Det är förstås USA:s kursändring efter valet av Obama som president som är anledningen. Under Obamas första år fokuserade han på annat inom utrikespolitiken än Israel och den så kallade Palestinakonflikten, minns att det första han gjorde var att åka till Kairo och hålla ett tal till arabvärlden. Han var helt inställd på att dra sig ur Irak och så småningom även Afghanistan, i övrigt stod inrikespolitiken i fokus.

Obama har i ord använt samma varma ord om Israel som amerikanska presidenter brukar göra. Men han var den förste president som inte besökte Israel under sin första presidentperiod, samtidigt som han besökte ett flertal länder i arabvärlden. Det säger mycket om hans syn på Israel som allierad. Han har heller inte mycket till övers för Benyamin Netanyahu, Obama har behandlat honom ytterst styvmoderligt. När Netanyahu var på officiellt besök i Washington fick han gå in i Vita huset genom en sidoingång, det blev ingen gemensam middag på kvällen som brukligt är, och presskonferensen efteråt var synnerligen kylig.

Det senaste året har Obama gett sin utrikesminister Kerry i uppdrag att närmast tvinga fram förhandlingar mellan israeler och palestinier, trots att ingen av parterna vill. Israelerna ser hur palestinierna har två ledarskap, ett i Gaza – Hamas – och ett på Västbanken. Förhandlingar med Mahmoud Abbas löser inte något kring kriget med Hamas.

Israel ser också hur Abbas kommer med dubbla budskap. Internt fortsätter uppviglingen mot Israel i politiska utspel, moskéer, skolor, medier etcetera. Externt, på engelska, säger Abbas de ”rätta” sakerna om Israel. Dock ser vi nu, under pågående förhandlingar, hur osannolikt det är med framsteg så länge palestinierna till exempel fortsätter att vägra erkänna Israel som judisk stat och kräva att miljontals palestinier ska bo i Israel även efter skapandet av en palestinsk stat.

Man kan då fråga sig varför Israel överhuvudtaget gått med på att förhandla. Svaret är att det handlar om politik. USA har satt enorm press på Israel, som då har svårt att vägra. Israel har också uppfattat det så att i utbyte mot att man går in i förhandlingar med palestinierna, ska USA fortsatt hålla en hård linje gentemot Iran och dess utveckling av kärnvapen. För Israel är nämligen Iran, med rätta, det stora existentiella hotet – inte palestinierna.

Då kommer vi in på Iran, och där ser vi nu hur världen svikit. Åtminstone uppfattar Israel det så. Man menar att det avtal som slutits med Iran betyder absolut ingenting, att det är ett slags München 1938 om igen. Detta avtal hindrar inte Iran från att fortsätta utveckla kärnvapen, och när de kommit tillräckligt långt blir det för sent att stoppa dem. Mycket tyder på att Israel har rätt, läser man till exempel vad Irans utrikesminister säger om att man ”lurat väst” är det svårt att tolka det på något annat sätt.

Det politiska läget är alltså väldigt komplicerat för Israel just nu. Den historiskt viktigaste allierade sviker och världen vänder alltmer ryggen till den judiska staten. Man tvingas till förhandlingar med en motpart som inte heller vill förhandla, samtidigt som ett land som är en av världens hårdaste diktaturer och vill förinta Israel plötsligt betraktas som trovärdigt av världens stormakter.

Internt är man oense i Israel, även i regeringen. Samtidigt som justitieminister Tzipi Livni förhandlar sade finansminister Naftali Bennett häromdagen att han hellre låter världen bojkotta Israel än lämnar mark till palestinierna om detta är de två alternativen. En bojkott skadar, men mindre än vad terrorattacker och militära angrepp från Västbanken skulle göra, är hans enkla analys. Och det säger förstås något, att det inte är Netanyahu, inte utrikesministern och inte någon annan av de tyngre ministrarna som förhandlar för Israel, utan Tzipi Livni.

Israel måste naturligtvis föra den politik som är den rätta oavsett vad världen tycker. Som en journalist på Jerusalem Post sade till en svensk reporter i radioprogrammet ”Konflikt” i helgen: ”Det är lätt för er i Sverige att lita på Iran och stå bakom överenskommelsen med dem, det är inte ni som riskerar att bombas av dem.” Där har vi kanske kärnan i det hela. De som vill tala om för Israel hur de ska agera, hur de ska förhandla och vilka beslut de ska ta, det är ofta länder, politiker, ledare, journalister och förståsigpåare som befinner sig långt från Israel och inte står någon som helst risk om de har fel.Gud bevare Israel för att följa deras goda råd …

Ulf Cahn

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt