"Men det får man väl inte säga i detta land"

De glada tillropen som når redaktionen duggar allt tätare. Ni är många som tycker om Hemmets Vän och det gläder oss mycket. I era kommentarer finns också ofta en tacksamhet inför det faktum att vi står för tankar och idéer som annars inte skulle komma fram. Jag kan bara hålla med. Verkligheten är ofta mer mångfacetterad och komplicerad än det som bereds plats i de etablerade medierna. Inte minst gäller det folkopinionen. Ponera att en svensktalande utlänning denna vinter skulle läsa debatt- och ledartexter i hopp om att få fatt i vad svenskarna faktiskt tycker i olika frågor. Det förefaller ju vara en klok strategi vid första anblicken, i en demokrati borde den offentliga debatten rimligen vara representativ för folkets åsikter. Dessvärre skulle ett sådant tillvägagångssätt gå bet. De åsikter som dominerar i breda samhällslager återfinns sällan på opinionssidorna.

SOM-institutet, en del av den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, mäter årligen vad svenskarna tycker och tänker i en rad frågor. Underlaget är stort och rapporterna har därför god tillförlitlighet. Frågeställningarna handlar inte bara om politik, utan också sådant som rör värderings- och livsstilsfrågor, hur tänker svensken kring sin verklighet?

SOM-rapporterna är nyttig läsning. Inte minst för oss på Hemmets Väns redaktion som verkar i en mediebransch där intresset, kunskapen och bevakningen av kyrkans frågor är minst sagt skralt bland de dominerande medieaktörerna. Låt mig ta några exempel ur de senaste årens undersökningar.

45 procent av svenskarna säger sig tro på Gud. 15 procent tycker att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten. Och varannan svensk anser att det är ett mycket dåligt förslag att tillåta homosexuella par att adoptera barn.

Trots dessa siffror är det förvånansvärt få medieröster som företräder denna högst påtagliga opinion. (Det är snarare regel än undantag att göra som SVT i höstas – ifrågasätta om arbetsmarknadsminister Svantesson är lämpad för jobbet eftersom hon har frikyrklig bakgrund och dessutom varit medlem i Ja till Livet.)

”... men det får man väl inte säga i det här landet” är ett slitet uttryck. Från början handlade det om att en viss åsikt i migrationsdebatten inte fick torgföras. Numera är det mest en ironisk markering som kan användas lite här och var. Men dess djupare innebörd, att takhöjden är för låg i frågor som ligger utanför de etablerade ”sanningarna”, verkar vara högaktuell. Och det finns stora grupper vars åsikter sällan kommer fram. Inte minst de kristnas.

Åke Hällzon

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Veckans kommentar