Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Angeläget

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Den ofullbordade reformationen

Angeläget Publicerad: 2013-11-21 16:55

Vi närmar oss raskt 500-årsjubileet av den lutherska reformationen, som anses tog sin början med att Luther år 1517 spikade upp sina 95 teser på porten till Allhelgonakyrkan i Wittenberg. Sammanfattningsvis kan de beskrivas som en protest mot rådande doktriner, ritualer, ledarskap och själva kyrkostrukturen i den romersk-katolska kyrkan vilket ledde till skapandet av nya nationella protestantiska kyrkor.

Det skall bli intressant att se hur den svenska lutherska kyrkan skall möta utmaningen att celebrera denna kyrkohistoriska händelse. Om man ser till vad Luther egentligen var ute efter måste man konstatera att mycket blev ofullbordat när alla hänsyn tagits till furstarnas villkor för att beskydda den nya rörelsen.

De som egentligen förvaltade Luthers ursprungliga radikala intentioner var den samtida friförsamlingsrörelsen, vilken fick sitt starkaste uttryck i den baptistiska delen av reformationen. Eftersom både den lutherska och kalvinska grenen av reformationen utvecklades till statskyrkor med i princip samma institutionella struktur som den romersk-katolska kyrkan har man beskrivit friförsamlingsrörelsen som den ”tredje reformationen”.

När alla delar av kristenheten idag berörs av en djupgående identitetskris konfronteras vi på nytt med vår historia och frågan om vad det innebär att bevara den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga.  Det radikalaste och mest apostoliska uttrycket för en verklig reformation var friförsamlingsrörelsen.

Tyvärr har arvtagarna till denna del av reformationen inte förstått att uppskatta betydelsen av det man fått att förvalta. Essensen av friförsamlingens evangeliska innehåll är dess karaktär av den helige Andes gemenskap där människor bejakat Jesus Kristus som Herre i sitt liv och är villiga att låta sig förändras i trons lydnad efter Guds Ord.

Det är i det sammanhanget som dopet får sin egentliga betydelse som referenspunkt i förmaningen till ett heligt liv. Det är därför märkligt att den uppenbarelse av troendedopets betydelse som de baptistiska fäderna var villiga att dö för  – och faktiskt led martyrdöden för, numera relativiseras till anpassningsbar mystik i det teologiska samtalet.

Det vore tragiskt om friförsamlingen som de troendes gemenskap skulle förlora sin frimodighet inför den Romersk- katolska kyrkans anspråk att vara det enda sanna uttrycket för den apostoliska ekklesia och koinonia. Friförsamlingen representerar en lika viktig kyrkohistorisk kontinuitet som institutionskyrkorna. (Läs gärna Gunnar Westins avhandling ”Den kristna friförsamlingen genom tiderna”.)

Detta är något som måste beaktas i allt tal om hur vi söker enheten med varandra i Kristus. Att formalisera enheten i en kyrkorättslig struktur som till exempel Katolska kyrkan är inte vägen till Andens enhet. Det räcker inte med att teologisera ståndpunkterna så att de blir hanterbara i smidiga semantiska kompromisser. Jag tror att vi står inför ett mycket mer djupgående verk genom den helige Ande. Det finns en andlig organisk struktur som formas i trons lydnad till Guds ord. Den har alltid funnits genom historien sedan apostlarnas dagar och den har bärkraft också idag.

Tyvärr tycker jag mig märka en förlägenhet hos dem som står som andliga ledare för friförsamlingsrörelsen idag. Man ber närmast om ursäkt för nästan allt det som kännetecknat denna väckelseådra i kristenheten och inte minst under reformationen – enkelheten, tydligheten i vad korset står för, dopets betydelse som lärjungaskapets insegel, proklamationen av Jesu unika betydelse och en levande tro.

Det finns en tendens att intellektualisera evangeliet till oigenkännlighet genom en teologisk semantik som leder människor in i en andlig öken. Jesus är ingen idé, syndernas förlåtelse är inte ett uttryck för Guds välvilja, korset är inte en gest – evangeliet har ett substantiellt innehåll som vi måste förhålla oss till, inte som en ”option” utan som en nödvändighet för att bli frälst och född på nytt.

Reformationen är inte ett avslutat kapitel. Som förnyelse av evangeliet och förståelse av församlingens väsen har den ännu mycket att tillföra.  

Sven Nilsson


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Apostolisk front Larz Gustafsson
2014-04-18 17:06
Fantastiskt bra.
Själv tar jag fullständigt avstånd från den romersk-katolska villfarelsen och kommer definitivt aldrig att ändra ståndpunkt i det avseendet.

Viktigt budskap. Ted Nilsson
2013-12-18 23:06
Vi behöver mer av Jesus och mindre av oss själva i våra liv.
Jesus måste återigen få bli herre i våra liv.
Guds ord är levande och verksamt, våra egna ord och tyckanden har väldigt liten kraft i sig.
Evangelium är fortfarande Guds kraft till frälsning.

väl valda ord ! Anders Åkerström
2013-11-29 11:49
Tack Sven !
Dina ord är mycket viktiga i denna debatt.
Tack för att du står på murarna !!


Träffsäkert, Sven! Rebecka Olavesen
2013-11-26 22:16
Hoppas många läser denna artikel!

Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Angeläget

"Vad vilja Kristdemokraterna?"
Herre, till vem skulle vi gå?
Livet gick så fort
Är pastorn tjänsteman eller tjänstegåva?
Det finns gränser!
Församlingen - den helige Andes gemenskap
Är det dags för 6/1-metoden nu?
Värre än vapen
Förvandling eller anpassning - ödesfråga
Det hettar till i riksdagen


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto
Taltidning

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies