Det helt vanliga mötets härlighet

När jag satt i gudstjänsten i den församling jag tillhör en helt vanlig söndag på en helt vanlig gudstjänst kom jag ihåg en artikel som pastorn och redaktören Erik Sollerman skrev 1967 och som han kallade ”Det helt vanliga mötets härlighet”.

Levande beskriver Sollerman de helt vanliga människorna som kommer till gudstjänsten. Han skriver om ”den vanliga vardagsförsamlingen som i trohet och solidaritet gått till denna sin kyrka år efter år och årtionde efter årtionde, gått dit med sin längtan efter Gud, med sina behov av att få tjäna, att få vara med i Guds församling, att få offra av sina offer, gått dit med böneämnen, med sina sorger och glädjeämnen”.  

Sollerman beskriver den vanliga damkören, som sjungit i församlingen i årtionden och som sjunger utan sensation och effektsökeri. De som inte begär applåder, recensioner, inga synliga tecken på uppskattning och inga honorar.

Den som predikar är den vanlige ungdomspastorn som inte skapar effekter genom erfarenheter eller illustrationer, utan talar vanligt och vardagligt i tro på Guds ords inneboende kraft att väcka och förvandla.

Sollerman skriver: ”Han förlyfte sig därför inte i sin predikan utan matade på med en kost som man skulle kunna beteckna som god, närande vanlig husmanskost i Guds församling.” Gudstjänstbesökarna gick hem med tacksamhet över det ”vanliga” mötet.

Så var det också i gudstjänsten den här dagen i ”vår” församling och kyrkan var som vanligt mycket välfylld, men jag undrar ändå om många i dag har förlorat tron på och glädjen i det ”vanliga” mötet. Varför är det i så fall ofta så tomt i bänkarna i många kyrkor? Varför är det så många av församlingsmedlemmarna som inte regelbundet är med på gudstjänsterna?  

Har vi blivit gästande turister, som dyker upp nu och då för att kolla läget, istället för närvarande och bärande medlemmar? Måste vi hoppa från den ena kyrkan till den andra för att söka omväxling och sensation? Måste vi ha kända talare med mer eller mindre sensationella budskap för att fylla våra kyrkor? Måste vi ha blinkande strålkastare, rökmaskiner, sensationer i ljus och ljud för att göra gudstjänsten mer attraktiv? Måste vi kasta ut den vanliga orgeln för att få plats med mer häftiga musikupplevelser? Måste vi annonsera, tala och sjunga på engelska för att bli mer attraktiva? Måste vi ha professionella sångare och musiker, som vi honorerar för att vi skall vilja gå till kyrkan?

Varför duger det inte längre med det vanliga mötet, de vanliga sångarna och musikerna, den vanlige pastorn, det vanliga svenska språket och den vanliga kören och solisten?

I gudstjänsten i ”vår” församling blev jag så tacksam för ”vanligheten” och det bästa av allt, Gud var där! Jag tror att han gillar det enkla, det okomplicerade, det raka, det vanliga, det mänskliga och icke tillgjorda och jag gick hem, precis som Sollerman, i tacksamhet över att Gud inte är beroende av sensationer, specialeffekter och andra märkvärdigheter, utan möter oss precis där vi är.     

Bo Wetteus

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.