Guds vilja är funktionell – inte moralistisk

Frågan om etik och moral har alltid förmågan att engagera och skapa debatt. Men begreppen måste fyllas med ett innehåll av värderingar. I ett samhällsklimat där relativism och individualism upphöjts till allmän livsåskådning är det dock inte lätt att komma överens om vilka värderingar man skall utgå ifrån för att belysa handlingar och livsmönster. Det tycks framför allt vara viktigt för den egna självkänslan att bli bekräftad i sina val utifrån åsikten att det ena kan vara lika rätt som det andra. Ändå upplever man sig kränkt och anklagad när någon hävdar kristna värderingar i motsats till sekulär relativism.

Som kristna tror vi att Guds vilja för människan och vårt liv tillsammans är funktionell i den meningen att den utgår från hur verkligheten är beskaffad och hur vi skall leva i harmoni med dess villkor. Gud behöver inte vår lydnad för sin egen skull. Inte heller håller han våra överträdelser emot oss i en moralistisk fördömelse. I sin kärlek har han en gång för alla försonat oss med sig själv i Kristus och tillräknar oss inte längre våra synder. Det är vår själviskhet och vårt högmod som hindrar oss från att från vår sida låta oss försonas med Gud. Vårt själviska uppror får oss att leva i konflikt med de förutsättningar som är givna i skapelseordningen istället för att bejaka dem som en grund för vårt liv. Att Gud har uppenbarat sin vilja genom Jesus och i sitt Ord är inte ett hot utan ett erbjudande.
Som kristna behöver vi få nåd att med större tydlighet företräda kristna värderingar i den allmänna debatten på ett sätt som gör att människor förstår deras allmängiltighet – att vi inte talar om religiösa regler utan om ordningar som har en effekt på våra liv, antingen vi är troende eller menar oss vara ateister.
Detta är vår utgångspunkt som kristna när vi beskriver tillståndet i samhället som en konsekvens enligt principen om sådd och skörd. Men utan att vi riktigt förstår det själva kan vår samhällsanalys bli till en moralistisk anklagelse som får människor att sluta sina hjärtan för det som är vårt egentliga ärende – att vittna om Jesus och att Gud älskar världen – trots att allt är som det är. Om vi inte låter Guds kärlek till människor fylla våra hjärtan kan vi bli en del av problemet i stället för att representera lösningen.

Det finns en moralistisk ångest i samhället idag. Frågor om miljö, samlevnad, mänskliga rättigheter och ekonomisk rättvisa har en moralisk dimension som ger många ett dåligt samvete. Trots att man försöker frigöra sig från tanken på absoluta värden drabbas man av ett existentiellt skuldmedvetande som man inte vet hur man skall hantera. Man vill ju inte ens erkänna dess existens.
När jag lyssnade till debatterna under Almedalsveckan i Visby slog det mig hur moralistisk den politiska samhällsdebatten är. Man anklagar och skuldbelägger varandra i nästan alla frågor som tas upp. I all den hetta som människor gav uttryck för, fanns en frustration som jag tror omöjliggör ett konstruktivt förhållningssätt. I all sin välmening och trots sina demokratiska ambitioner bidrar idag de politiska partierna till att förstärka en moralistisk ångest i samhället. Det är inte alltid en bra utgångspunkt för konstruktiva lösningar. De som har politiska uppdrag blir själva drabbade av denna moralistiska fördömelse på ett sätt som gör det obekvämt och tungt att överhuvud åta sig sådant arbete.

Mot den här bakgrunden inser man hur mycket evangeliet saknas oss. Evangeliet om Guds kärlek till syndare och hans nåd till förlåtelse och kraft till upprättelse. Endast den som vet sig vara älskad är fri att älska. Endast den som vet sig vara skuldfri är fri att handla i kärlek.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.