Barnkidnappning kan inte tolereras

Den 25 maj var det en speciell dag – den Internationella dagen för försvunna barn – Missing Childrens’s Day. Barn rövas bort från Sverige varje år. Idag befinner sig ett hundratal barn utomlands efter att ha blivit bortförda.
Oskyldiga barn rycks upp och förflyttas till ett okänt, främmande land. De tvingas iväg från hemmiljön och banden till familj, kompisar och skola försvinner. Detta är något av det mest traumatiska som kan drabba ett barn och en familj. Sverige måste anta en nollvision mot olovligt bortförande av barn och frågan måste få sitt rättmätiga utrymme i media och politiken.
Antalet olovligt bortförda barn ökar. Det handlar både om barn som förts ut ur Sverige utan vårdnadshavarens medgivande och barn som förs till Sverige från ett annat land. Oavsett anledningen till att ett barn försvinner är det allvarligt att barnet tas från hemmiljön. Samhällets utgångspunkt bör vara att ett bortrövat barn befinner sig i fara och responsen måste därför vara akut.

En lång rad åtgärder behöver ske för att bryta trenden. Olovliga försvinnanden under 18 år bör ses som ett grovt brott och rubriceras som kidnappning. Straffskalan bör ses över för förövare som kidnappar barn.
Internationella regler som Haagkonventionen syftar till att förenkla återförande av bortrövade barn. Tyvärr är det dock oerhört svårt och i värsta fall för sent, att agera när ett barn väl har förts ut ur landet. När ett barnet hålls gömt utomlands kan det landets myndigheter sällan göra något. Resurser måste satsas på förebyggande insatser i syfte att snabbt kunna agera vid bortföranden.

Idag är internationella förhållanden och äktenskap mycket vanliga, familjeproblem kan därmed få internationella proportioner. Inom EU förekommer ungefär 1 000 000 skilsmässor årligen, 13 procent av dessa är internationella förhållanden. Vid en vårdnadstvist uppstår risken att en förälder ser en lösning genom att mot den andra förälderns vilja ta med sig barnet till sitt ursprungliga hemland.
Det måste finnas bättre verktyg inom ramen för den svenska vårdnadsprocessen att bedöma risken för olovliga bortföranden för att snabbt sätta in preventiva åtgärder. I alla vårdnadsprocesser bör en ordentlig riskbedömning göras. Barnets säkerhet måste väga tyngst. I andra europeiska länder är umgänges- och vårdnadsbeslut striktare än i Sverige.
Samarbetet och samordningen mellan berörda myndigheter för olovligt bortförande av barn måste förbättras. Idag får den drabbade föräldern fungera som länk och samordna lokal polis, Interpol, UD, socialtjänst, skola och rättsväsende. Det ställer orimliga krav på en utsatt förälder. För att underlätta samordningen mellan myndigheter bör en samordningscentral upprättas för att koordinera insatserna för att återfinna barnet.
Likaså krävs bättre samarbete mellan länder för att effektivt förhindra olovliga bortföranden. Genom att lämna ut bild och signalement på efterlysta barn till polis, tull och till internationella flygplatser i Europa kan det internationella samarbetet öka.

Barnen måste sättas i centrum. Inget barn ska behöva utstå det lidande som uppstår vid en ett olovligt bortförande. Drabbade föräldrar behöver mer stöd, bättre riskbedömningar i vårdnadstvister behövs, myndigheterna bör samverka i frågan och det internationella samarbetet förtätas. Det är vi vuxna som ansvarar för barnen i samhället, och i arbetet kring att minska att barn olovligt förs bort finns mycket kvar att göra. Sverige bör snarast anta en nollvision mot kidnappning av barn.

Annelie Enochson
riksdagsledamot (KD)
Göteborg

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt