Islams trovärdighet sätts på prov

På tvåårsdagen av Mubaraks fall inleddes en ny period av våldsamheter i Egypten. Hittills 50 döda. Oroligheterna började med att några fotbollsfans dömts till döden i Port Said efter ett upplopp i samband med en tidigare match där hemmalaget mötte ett lag från Kairo. Vid dessa kravaller trampades 74 människor ihjäl utan att närvarande poliser ingrep.
Polisens passivitet och de hårda domarna som nu avkunnats drabbade endast fans från Port Said, vilket tolkats som regimens straff för att stadens innevånare är motståndare till den nye president Mohammad Mursi.

Nu brinner bilar på nytt i Kairo och Tahrirtorget fylls av folkmassor som kräver regimens avgång. Mohammad Mursi har förlorat greppet över situationen och i likhet med den gamle diktatorn Mubarak infört undantagstillstånd och gett militären fria tyglar att arrestera och döma civila. I första hand gäller det i de tre norra städerna Suez, Ismailiya och Port Said.
Därmed har det Muslimska Brödraskapet kastat masken och visat sitt rätta ansikte. Egentligen skedde det redan när Mursi ensidigt dikterade texten till den nya konstitutionen och ställde sig över den dömande makten. I det trängda läget söker han förgäves en dialog med ”oppositionen”. Revolutionen med dess förväntningar om frihet och värdighet är förrådd och folkmassorna kräver regimens avgång och att allt tas om från början.
Ingen skall dock tro att det Muslimska Brödraskapet tänker finna sig i detta. Man litar till sin organisatoriska styrka och kommer att utnyttja situationen för att driva igenom en islamisering av Egypten. Islam har aldrig dragit sig för att missionera med draget svärd och gör det inte heller nu i den aktuella situationen.

Det som sker i Egypten är ett tecken för en bred islamiseringsprocess i spåren av det som så hoppfullt kallades ”den arabiska våren”. I Mali var islamister nära att lyckas förgripa sig på hela landet. Deras framfart i sharia­lagens namn med stympningar och förtryck fick till slut Frankrike att ingripa, vilket tills vidare återställt den konstitutionella ordningen.
Situationen i Tunisien, Libyen och Jordanien och Nigeria inger fortsatt oro för vilket inflytande Brödraskapet genom sina ombud kommer att få. Revolten i Syrien styrs mer och mer av islamistiska krafter. Den syriska exilregeringen vädjar desperat i dagarna till västländerna om ett ingripande på marken för att stärka den demokratiska delen av motståndet mot regimen.

Vi lever i en tid av missionerande politisk islam som påminner om tidigare perioder i historien. Om konflikter kan ges en religiös dimension känner islam inga hämningar för att kräva tolkningsföreträde. Vi måste våga se att all verklig islam har politiska ambitioner. Ingen muslim kan förverkliga sin identitet som muslim annat än i en miljö där man också kan kontrollera den sociala strukturen. Detta kan uppnås stegvis som enklaver i en demokratisk miljö av tolerans men kräver i sin förlängning politisk kontroll.
Sekulär islam i västvärlden kan möjligen nöja sig med att endast utveckla en religiös kulturell identitet i likhet med andra grupper i ett demokratiskt samhälle, men om radikala islamisitiska krafter gör anspråk på lojalitet i islams namn, kan lokala konflikter snabbt internationaliseras, vilket vi redan sett många exempel på när det gäller situationen i Mellanöstern.

Därför är utvecklingen av revolten inom arabvärlden av stor betydelse för hur muslimer kan komma att förhålla sig till demokratiska värderingar över huvud taget. Det uttalade kravet från folkmassorna på Tahrirtorget är frihet och värdighet inom ramen för ett demokratiskt styrelsesätt.
Vad man kanske inte alltid har förstått är att demokrati också innefattar värderingar om människosyn och mänskliga rättigheter som är överordnade det religiösa konceptet.
Tål islam att möta den utmaningen?

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt