"Att försöka radera våra kristna traditioner är farligt"

Nu har det hänt igen. En skola i Skövde har anmälts till Skolinspektionen sedan elever på lågstadiet innan jul besökt en kyrka. Enligt lokala medier skulle de ha ”sjungit psalmer” där. Även ”bibelord” hade förekommit. Skolinspektionens jurist kräver nu in ett svar från kommunen med besked om det verkligen förekommit ”konfessionella inslag” i julavslutningen.

Man tar sig för pannan. Är det vårt Sverige som detta händer i, och inte i kalla krigets Sovjet eller Albanien?
Sker detta av omsorg om troende från andra religioner? Knappast. Jag hör ingen företrädare för de stora världsreligio­nerna säga sig vara kränkt av att vi firar svenska traditioner. Snarast tvärtom. Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen. Debatten verkar snarare drivas av aggressiva ateister, värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med konstruerade resonemang om att personer med annan religion borde känna sig kränkta med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna traditioner.
Låt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmer och julhälsningar faktiskt skulle ha rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, skulle känna sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av att behöva höra sånger som ’Stilla natt’ eller ’Härlig är jorden’, eller att möta begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka en sådan reaktion? Bör rektorer och lärare verkligen anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligen, möjligen skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att ­använda? Eller böcker som man får citera?

Kristdemokraterna menar att det bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte den sorts ’tolerans’ som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör. Och vi har all rätt att förvalta och vara stolta över vårt arv och vår bakgrund.

Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i barnens intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gränsen till farligt. Objektivitet, om än välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande.
När nu skolor i dag blir anmälda och somliga därför avstår från ­traditionella skolavslutningar i kyrkan – trots att både barn, föräldrar och rektorer föredrar dem – måste lagen förändras. Därför vill vi kristdemokrater ändra ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglat av ­kristendomen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt