Vågar vi inse allvaret?

Klagovisorna är inte anklagelser mot Gud, utan ett uttryck för självrannsakan och förtvivlan, på grund av vår synd och vårt svek inför Gud. Profeten Jeremia hade varnat och uppmanat till omvändelse. Ingen ville lyssna. Nu hade det hänt som var förutsagt. Templet var ödelagt, judarna var fördrivna från sitt land, Israels fiender triumferade.
Det här är texter som ska läsas av dem som sörjer över sina egna misstag och har drabbats av syndens följder. ”I sin nöd och hemlöshet kommer Jerusalem ihåg allt vad dyrbart hon ägde i forna dagar.” Orsaken är att ”till ett ok knöts mina synder samman, av hans hand vävdes de ihop”. Jeremia talar inför Gud å sitt folks vägnar: ”Se, Herre, hur jag är i nöd! Det jäser i mitt innersta, mitt hjärta vänder sig i mitt bröst, ty jag har varit mycket upprorisk.”

Guds vrede över prästernas svek och folkets uppror mot Guds helighet, innebar att ”han har inte kommit ihåg sin fotapall på vredens dag”. Ordet är chockerande därför att uttrycket ”fotapall” syftar till arken med nådastolen som stod i templets allra heligaste rum.Enligt den judisk kommentaren Midrash påminner det hebreiska ordet om ”blodet” som gällde som försoningsoffer. Det allvarliga budskapet är att då människorna vänder Gud ryggen i trots mot heliga lagar, då gäller inte längre försoningen! ”Herren förkastade sitt altare, han övergav sin helgedom.”
Under lång tid har bibelkritiken fått sprida sig in i det teologiska tänkandet. Det har ansetts intellektuellt accepterat att ifrågasätta Guds Ord. Följderna visar sig med igenbommade kyrkor. Varje vecka i USA, lämnar 150 000 kristna människor sin församling. Tre av fem ungdomar lämnar den kyrka man tillhörde under uppväxten, enligt en religionssociologisk undersökning från amerikanska Barna Institute.
Klagovisorna konstaterar om den tidens andliga ledare att ”de budskap de förkunnade för dig var falska och förförande”. Men plötsligt ändras innehållet i bibeltexten med orden ”Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet.” Nytt hopp bryter fram genom Klagovisorna med orden att ”Herren förkastar inte för evigt. Om han än bedrövar, förbarmar han sig i sin stora nåd”.

Det här är en bok i Bibeln med ett budskap som behövs i varje kyrka och andlig gemenskap. Klagovisornas bönerop inför Gud känns igen från varje större andlig väckelsetid. Det var ärlig självrannsakan och radikal syndabekännelse som gav andlig förnyelse och öppnade himmelens fönster över oss genom hela den kristna församlingens historia.
Bildspråket i Klagovisorna bör inte vara svårt att förstå: ”Hur har inte guldet mist sin glans, det ädlaste guldet förvandlats! Heliga ädelstenar ligger utkastade i varje gathörn. Sions ädlaste söner, som liknade fint guld, hur räknas de inte nu som lerkärl, verk av krukmakarhänder.”

De avslutande orden är på nytt ett bönerop: ”Tag oss till dig på nytt, Herre, så att vi kan vända åter. Förnya våra dagar så att de blir som förr, om du inte helt har förkastat oss. Du har varit mycket vred på oss.”
Jag håller med om att mina ord den här gången är gammalmodiga och svåra att möta i början av år 2013. Det jag skriver berör samtidigt mig själv lika starkt som jag tror att det gäller hela vårt lands andliga läge.
Vi befinner oss vid ett historiskt vägskäl som kan leda oss till upprättelse eller fortsatt andlig ödeläggelse. Vågar vi inse allvaret?

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.