Religion eller demokrati?

Religionen är på väg upp och demokratin på väg ner, skriver Dagens Nyheters kulturjournalist Maria Schottenius i måndagstidningen. Är det verkligen så? Kanske? Behöver det vara så? Inte nödvändigtvis. Om vi inte blir närsynta utan försöker få med oss ett längre historiskt perspektiv kan vi se både förhoppningsfulla krafter och maktmissbruk i religionens namn.
I kölvattnet av den arabiska våren kan vi notera konfliktytor och direkt konfrontation i religionens namn, när försök till en större frihet i arabvärlden ska etableras. Där finns både hängivna demokratiförespråkare och religiösa mörkermän, som blandar sig i samhällsutvecklingen.

Går vi så långt tillbaka som 3 500 år levde det judiska folket som slavar under en grym egyptisk kultur. Där blev den judiska gudsrikestanken till en stark befrielsekraft när Mose och hans bror Aron utmanade den egyptiska diktaturen. De befriade kanske två miljoner människor som sedan vandrade genom öknen till sitt nya hemland, Kanaans land. De principer som det nya landet och den nya judiska kulturen byggde på var stor omsorg om både marginaliserade, änkor, föräldralösa och inte minst främlingen. ”Behandla främlingen väl! Glöm inte att ni själva varit främlingar”, löd fältropet.
Likaså var det när den kristna kyrkan föddes i Israel för 2 000 år sedan med en helt ny syn på man och kvinna, slav och fri, barn och föräldrar.

Gör vi ett stort hopp till det polariserade 1800-talet i Sverige, då man kunde köpa sig röster och makt och svenska folket höll på att drunkna i alkohol. När spriten blev en löneförmån för de sämst betalda.
Då växte frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen fram i en oerhört viktig kamp för demokrati, skolutbildning, social upprättelse och mycket annat. Väckelserörelsen med rötter i de många frikyrkokapellen utmanade ett ofta maktfullkomligt prästerskap som använt gudstron för att förtrycka folket.
Betydligt mer närliggande finns de svarta i Afrika, som från 1960-talet reste sig mot apart­heidförtrycket och blev inte utan mycket smärta och kamp, fria stater. Många av de afrikanska staternas ledare hade fått viktiga grundläggande principer med sig eftersom de ofta fått sin skolutbildning i den kristna missionens skolor.
Liksom väckelserörelsen i Sverige kämpade för kunskap och bildning åt folket, så kämpade många i de nya afrikanska staterna för en barmhärtig och generös människosyn, där också kunskap åt alla värderades högt.
Hur religionens roll kommer att fungera när den arabiska våren fortsätter sitt sökande efter demokratisk frihet, det är för tidigt att säga. Får de muslimska mullorna makten är oron stor och befogad att folket inte kan resa sig i grundläggande mänskliga rättigheter.

Demokratin behöver ta armkrok med den religiösa männi­skosynen, som grundas i det judisktkristna tänkandet. Då finns förutsättningarna att sunda, stabila och väl fungerande samhällen kan byggas.
Om religionen är på väg upp behöver inte demokratin vara på väg ner, men det är viktigt att vara observant och se i vilken människosyn religiösa strömningar är rotade. Och får sekulariseringen ett sådant genomslag som sker i många europeiska stater inklusive Sverige, så hotar precis som EU-parlamentarikern Cecilia Wikström säger i denna veckas Hemmets Vän, inkompetensen istället.
Hemmets Vän 1 november 2012

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Ledare