Håller idolkulturen på att ta över?

I juni i år deltog jag i en skolavslutning utomhus i vackert väder och förväntansfulla elever kom i sina vackra kläder för att säga farväl och tack för ännu ett läsår. Massor av föräldrar, mor- och farföräldrar och släkt och vänner var naturligtvis med för att fira att sommarlovet började.
Ett fantastiskt tillfälle för skolans rektor att ge ett ord på vägen både till elever och föräldrar. Nu skulle rektorn kunna berätta vad skolan gjort och vill, nu skulle hon/han kunna förankra tankar och idéer hos föräldrarna, nu fanns ett tillfälle för rektor att tacka föräldrar och på det sättet fördjupa sambandet mellan hem och skola.
Vad gör de två rektorerna? De spelar upp artisten Loreens låt Euforia och gratulerar alla för att vi vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen som om det är det största som hänt under året. Sedan håller de ett dåligt förberett och innehållslöst tal om ingenting och sedan är det slut.
Hur kan man så totalt missa ett underbart tillfälle att säga goda och viktiga ord till barn och föräldrar? Det borde ha funnits mycket att säga i en tid då skolan på många håll befinner sig i kris och där framför allt hemmen måste engageras för att skapa goda skolor. Måste idolkulturen finnas med i alla sammanhang? Går det inte att säga något utan att tala om det mest meningslösa och tomma som visas på tv?

I program efter program på tv möter vi dessa idoler, de uppträder på samma sätt och de sjunger samma sånger i varje program. Också i det kristna sångprogrammet En sång om glädje finns de med. De intervjuas om sin karriär, sina skivinspelningar och sina framträdanden. Att inte folk tröttnar på att möta samma människor i det ena programmet efter det andra.
Håller idolkulturen också på att ta över i kyrkorna? Bildar denna kultur ett nytt mönster för vad vi lyfter fram för våra barn? Jag hörde om ett kristet barnläger där ledare utklädda till Björn Ranelid, Erik Saade, Loreen och kanske någon annan idol kom på besök, visserligen som ett kort inslag, men ändå. Är detta en kultur som vi skall lyfta fram i kristet barn- och ungdomsarbete?
Är inte detta en kultur som förhärligar människor, mänsklig prestation, mänskligt utseende och mänsklig framgång? Är inte detta en kultur som lovsjunger ytligheten, innehållslösheten, tomheten? Lyssnar man noga till några av de texter idolerna framför i sina sånger står de ofta i skarp motsättning till det som är kristet och förhärligar en livshållning som rent av är skadlig för barn och ungdomar.
Står inte denna kultur rakt emot Guds rike, där det handlar om ödmjukhet, att inte lysa själv, att inte slå ut andra och vinna över andra och att låta Jesus Kristus vara den ende som skall tillbedjas, förhärligas och lovsjungas?
Finns det inte tillräckligt med bibliska exempel på kvinnor och män som borde vara förebilder i kristna barn– och ungdomsläger, Sara, Josef, Mirjam, Hanna, Maria, Petrus, Paulus och många, många andra, främst Jesus själv?

Är det inte så att denna kultur också tar över konferenser och andra samlingar? I programmet för en av våra största kristna konferenser presenterades de ”artister” som skulle uppträda.
Snart går det ju inte heller att anordna en konferens eller ett möte där inte någon av de 25 mest populära talarna och sångarna inom kristenheten uppträder. Läser man konferens­reklamen finns vissa namn med överallt. Kommer inte dessa idoler kommer inte folket och kommer inte folket blir det inga stora summor i kollekten. Skulle det kunna gå att bryta idolkulturen genom att annonsera de stora kristna konferenserna utan att nämna talare och sångare? Tyvärr tror jag inte att de ansvariga vågar det. Tilltron till människor tycks tyvärr vara större än tilltro till den Gud som kallar människor att komma, lyssna, ta emot och förvandlas.

Bo Wettéus

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt