Kallifatet eller nationella demokratier …

Varje dag matas vi med nyheter om den dramatiska händelse-
utvecklingen i Mellanöstern men det är inte lätt att förstå vad det hela går ut på. När människor utfrågas om vari förändringen består när någon av diktatorerna fallit, vittnar alla om en ny känsla av frihet och värdighet. Förtrycket har förminskat människor. Frågan är vart man vänder sig i sitt sökande efter nya visioner för samhällsbygget. Man skall komma ihåg att många av de stater som berörts av det folkliga upproret inte är nationalstater i den mening vi tänker oss med undantag för Egypten och Syrien. Gränsdragningarna är i många fall ett arv efter kolonialismen. Därför finns det heller inte någon grund för en nationell solidarisk folkgemenskap att anknyta till, när man skall reda ut situationen efter det att krutröken och den första entusiasmen lagt sig. Det finns ändå något betecknande i att hela den här befrielserörelsen har kallats just den ”arabiska våren”. Det är intressant att man fortsatt uppfattar det större mönstret som att det är en rörelse inom arabvärlden, även om ”våren” numera av somliga kallas ”den arabiska vintern”.

Det är först när man ser detta större mönster som vi förstår de underliggande drivkrafterna och människors behov av att återvinna frihet och värdighet, knutet till sin identitet som araber. Som folk har araberna blivit förödmjukade och manipulerade genom historien på ett sätt som har fått dem att känna sig underlägsna och maktlösa. Man känner intuitivt att omvärldens välvilja och hänsynstagande egentligen har sin grund i fruktan för islam och västvärldens beroende av deras olja, inte i en genuin respekt för dem som folk. Man blir sedd genom ett filter av islam.
Ändå vet man sig vara ett stort och mäktigt folk i ett historiskt perspektiv. Att man har en lång historia som kulturfolk innan Muhammed gjorde anspråk på deras lydnad. Spänningen mellan deras folkidentitet som araber och deras religiösa identitet som muslimer är ett tydligt inslag i den aktuella politiska processen. Är drömmen kali-fatet eller att utveckla nationella arabiska demokratier? Hur man väljer blir avgörande för utvecklingen på längre sikt.
Det här är en ödesmättad tid också för islam som religion. Den inre splittringen mellan shia och sunni blir väldigt uppenbar. I Irak är det redan en strid på liv och död mellan dessa muslimska fraktioner understödd av Irans ambitioner att förbereda vägen för ”den tolfte imamen” genom att främja kaos och konflikter i omvärlden.
Islamismen är i en sådan kontext inte ett udda fenomen som kan kontrolleras genom en välvillig inställning eller politiska åtgärder. Islamismen är för en allt större grupp muslimer en överlevnadsstrategi för islam som religion.

Mitt i stormens öga ligger det lilla Israel. Plötsligt måste man där förhålla sig till en helt ny verklighet. Hur blir det med fredsfördraget med Egypten? Jordanien? Blossar konflikten med Syrien upp igen efter ett par decennier av relativt lugn? Vilka inteckningar har Iran i de grupper som gör uppror mot Hassan? Vem får makt över Syriens massförstörelsevapen? Kommer upproret i Syrien att sprida sig till Libanon?
Det som pågår i arabvärlden just nu har en mycket större magnitud än vad som speglas i nyhetsrapporter och politiska kommentarer. Mer än någon annan del av det arabiska uppro-ret kommer utgången av det syriska inbördeskriget att påverka situationen i Mellanöstern med internationella återverkningar. Om den islamistiska rörelsen kommer till makten blir Syrien tillsammans med Iran och Hizbollah ett dödligt hot mot Israel. Om araberna skall kunna leva i fred med Israel beror i hög grad på vilken identitet – den arabiska eller muslimska – som får överordnad betydelse. Islam kommer aldrig att sluta fred med Israel eller erkänna det judiska folkets rätt till sitt land.

Det är svårt för yrkespolitiker som till exempel Carl Bildt att ta in det här perspektivet vilket visar sig, när regeringen nu snabbt och enkelt tar beslut om att öppna en ”palestinsk ambassad”!? i Stockholm – ett beslut som svenska folket knappast har uppfattat. Slutsatsen måste bli att Sverige också förbereder sig för ett erkännande av en palestinsk statsbildning när frågan kommer upp i FN:s nationalförsamling i september. Sverige skulle då förlora all trovärdighet som medlare i konflikten. En palestinsk statsbildning skulle under nuvarande förhållande sakna snart sagt alla normala kriterier för ett erkännande och uppmuntra Hamas, Hizbollah och det Muslimska Brödraskapet att också begära Israels huvud på ett fat. I så fall kan den arabiska våren sluta i en samlad konfrontation med Israel.

Sven Nilsson

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt