Värderingar – en ickefråga

Efter dagens nyhetssändningar om skottlossning, rån, våldtäkter, stenkastning mot poliser, vaktbolag på sjukhusen är det lätt att hamna i en minst sagt pessimistisk sinnesstämning.
Lägger man därtill stressade rektorers problem med att hitta lokaler till flera hundra nya elever från Somalia, eller oroliga gamla som tvingas flytta från sina kommunala bostäder därför att privata riskkapital­bolag betalar högre hyra bara de får packa in så många flyktingar som möjligt i lägenheterna så blir inte sinnesstämningen ljusare.
I det läget frågar man sig varför man inte själv fått någon del av våra partiledares ljusa gosselynne där alla problem försvinner bara man blundar och ler.

Så kommer jag på mig med att fundera över hur det lilla samhälle där jag började min pedagogiska karriär en gång i sent 50-tal såg ut. Två frikyrkor och en Frälsningsarmékår samlade varje vecka hundratals barn och ungdomar till sina olika aktiviteter. Med de pedagogiska hjälpmedlen sandlåda och flanellograf fick barnen både möta Josef i brunnen och lära sig att inte ljuga, stjäla eller vara elak mot kompisar.
Långt innan kulturvänstern blivit godhetens apostlar med sin u-hjälp sjöng barnen i söndagsskolan ”röd och gul och vit och svart” och lade sin peng i missionssparbössan. Dessutom fick de lära sig att man skulle hedra sina föräldrar och hjälpa till hemma med det man kunde. Allt genomsyrades av orden ”allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”.

I en forskningsstudie om rektorers värderingar som jag gjorde i slutet av 70-talet ställde jag bland annat frågan ”Har du några värderingar som styr dig i ditt arbete?”.
Av 50 intervjuade rektorer kunde 48 klart ange en värdering som fungerade som en sorts livskompass. Ofta sa man till exempel ”Mina föräldrar var kristna och jag fick lära mig att behandla alla människor lika” eller ”Jag fick lära mig att arbetet är heligt”.
De flesta i min studerade grupp var i 50-årsåldern och hade genom hem och kyrka internaliserat kristna värderingar i sin personlighet även om de inte betraktade sig själva som aktiva kristna. Det var dessa generationer födda på 10-20-talet som i vuxen ålder blev motorer i det svenska välfärdsbygget där förtroende medborgarna emellan var det främsta sociala kapitalet.

Den finske hjärnforskaren Matti Bergström beskriver värderingarna som hjärnans viktigaste styrfunktion. Han talar om tre typer av hjärnceller. De är cellerna för kunskap, energi och värderingar. Kunskapen styr energi medan värderingarna styr kunskapen.
En bilförare med kunskap kan starta sin bil och frigöra energin. Eftersom de flesta människor har en värdering som säger du skall inte döda, så väjer de också för en åldring med rul­lator som oförsiktigt ger sig ut på gatan.
Men eftersom cellerna för värderingar etableras under barn- och ungdomsåren så har vi idag ett antal vuxna som har ”kalhyggen” i hjärnan där centrum för värderingar skulle funnits, säger Matti Bergström.

Det senaste året har jag ägnat många timmar åt att läsa och skriva om den mer än 2 000-åriga bibelboken Jesu Syraks vishet. Det är fascinerande att se hur Syraks råd till dåtidens ungdomar är precis lika relevanta för vår tid.
När en 12-åring rånar sina skolkamrater på skolgården und­rar ingen varför han gör så. I stället ropar man på fler vakter. När tio killar sparkar en liggande person till döds blir naturligtvis de flesta förfärligt upprörda. Och så skriker man på fler poliser och fler fritidsgårdar. Varför ropar ingen av de inblandade STOPP eller SLUTA.
I Bibeln står det ”vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal”.
Tyvärr verkar vare sig politiker eller media överhuvudtaget intressera sig för värderingarnas betydelse för individ och samhälle. Att vi dagligen möts av en nyhetsflod som innehåller våld, mordbränder och allt annat beror naturligtvis på att alltför många människor saknar denna inre styrning som värderingarna utgör.
Då återstår bara fler poliser, sjutillhållarlås, övervakningskameror, larmsystem, elpistoler och allt annat sådant som ett samhälle i obalans måste använda sig av.

Bert Stålhammar
professor emeritus,
samhällsdebattör

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt