Katolsk nattvardssyn inte historiskt självklar

Det finns en ny medvetenhet i vår tid om nattvardens betydelse. Inom Pingströrelsen kallades det ”brödsbrytelse”. I många kyrkor är det numera nattvardsgång varje söndag. Samtidigt har teologin i relation till nattvarden närmat sig den katolska kyrkans innebörd. Brödet som bryts beskrivs bokstavligen som att det är Jesus som med sin kropp bryts och att det bokstavligen är Kristi blod som tas emot.
Enligt katolsk teologi sker det en förvandling så att även om brödet fortfarande ser ut som bröd, har det nu inre egenskaper som betyder att Kristus uppfyller, genomtränger och är totalt närvarande i brödet.
Det är bra att känna till hur även framstående teologer inom den katolska kyrkan har protesterat mot en sådan uppfattning. Professor emeritus Bengt Hägglund berättar i sin bok ”Teologins historia”, att kyrkofadern Aurelius Augustinus undervisade om brödets och vinets symboliska betydelse. Fler ledande teologer genom olika perioder, delade samma förståelse. ”De yttre elementen är symboler för ett inre, blott i tron uppfattat skeende”, skrev 800-talets katolske teolog Paschasius Radbertus. Han var lärofader till bland annat Ansgar som kom med kristendomen till Sverige! Så här sa han: ”Brödet betecknas såsom Kristi lekamen på ett figurligt sätt i samma mening, som då Kristus talar om sig själv såsom livets bröd eller som det sanna vinträdet.”

När Jesus instiftade nattvarden, tog han ett bröd och sa de berömda orden: ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Alla förstod att medan Jesus själv satt vid samma bord, menade han att brödet i symbolisk betydelse kunde jämföras med hans kropp som skulle bli bruten av korsets lidande.
Låt mig göra en jämförelse. När vi tar fram ett fotografi av någon så tillägger vi ofta att ”det här är han/hon”. Samtidigt menar vi inte att det är han/hon bokstavligt. När vi i mobilen hör rösten och ser ansiktet av en person vi har kontakt med, så är han/hon närvarande i en kommunikativ mening.
I många kyrkor firar man mässa och tror att Kristus i högmässan på nytt, år efter år, vecka efter vecka, söndag efter söndag, upprepar sitt lidande genom att brytas lik brödet och utgjuta sitt blod likt nattvardsvinet. Men Bibeln säger att Jesus som vår överstepräst ”en gång för alla gick in i det allra heligaste … inte heller gick han in för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i i det allra heligaste med blod” (Hebreerbrevet 9:12 samt 25).
Därför undervisar oss Guds Ord om att nattvarden är en stund då vi ska komma ihåg vad försoningen innebär. Brödet och vinet ger oss en delaktighet med Kristus. Ordet ”delaktighet” kan illustreras med en tusenkronorssedel som representerar ett högt värde, även om sedeln i sig själv är enbart ett papper med en djupverkande stämpel.

Förr innebar den här frågan ganska heta strider. Augustinus förståelse har återkommit, liksom den katolska innebörden om brödets och vinets bokstavliga förvandling. De som inte höll med om den bokstavliga förvandlingen av brödet och vinet, fängslades och några avrättades. Men Bibeln stödjer inte den katolska teologin.
Däremot har jag djup respekt och känner stark sympati med dem som tar emot nattvarden som en helig beröring av Kristus i sina liv. Jag menar att det är bättre att överbetona nattvardens innebörd än all ytlighet som också finns i vår tid. Svagheten med den katolska idén är dock att många nöjer sig med att möta Jesus i brödet och vinet. De menar att det är tillräckligt för deras liv.

Ingen är nöjd med att enbart ha ett fotografi av sin älskade på nattduksbordet. Det är inte ens nog att han/hon ringer på Skype och samtalar inför videokameran. Det finns en längtan efter det personliga mötet.
Därför måste uppenbarelsekristendom genom den helige Ande dominera vår Kristusgemenskap!

Stanley Sjöberg

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.