Hemmets Vän 1 månad gratis

Veckans nummer

Ledare

Debatt

Veckans kommentar


ANNONS

PRENUMERATION

KONTAKT

Tipsa redaktionen

Sök på hemmetsvan.se

 

 

 

 

Den normerande lagstiftningen

Veckans kommentar Publicerad: 2012-03-15 16:56

Familjen som idé för samhällsbygget, i bemärkelsen två vuxna föräldrar och deras barn som lever tillsammans, står inte högt i kurs hos vår lagstiftande församling. Och att vi faktiskt sprider värderingar och normer via lagstiftningen är det få ledamöter som reflekterar över dessa dagar. Knappt hann debatten om inseminering av ensamstående kvinnor lägga sig innan det var dags för nästa stycke i sviten: Riksdagen röstade i veckan för att utreda surrogatmödraskap i den svenska sjukvårdens regi. Endast Vänsterpartiet och Kristdemokraterna var emot. Ett surrogatmödraskap innebär att ett mänskligt embryo planteras in i en främmande kvinnas livmoder. Mot ersättning bär den kvinnan barnet i nio månader, föder det och överlämnar det vid förlossningen till äggdonatorn. I rapporterna kring beslutet framkom att ett av problemen som måste lösas är frågan om vem barnets juridiska mamma är. Som av en händelse sänder P1-morgon samma morgon (13/2) ett reportage om könsbyten där reportern på fullt allvar kallar den kvinnliga intervjupersonen, med namnet Kaj, för ”hen”.

Det som just nu sker kan sammantaget ses som konsekvensen av ett halvt sekels sexualsocialt experimenterade. Riksdagsbesluten är resultatet av långsamma värderingsförskjutningar mot ökad promiskuitet och självtillfredsställelse där orden han, hon, man, kvinna, familj och kön nyans för nyans fått nya betydelser. Detta är helt i linje med RFSU:s och RFSL:s idéprogram och en tydlig uppluckring av tidigare vedertagna begrepp och normer. Och under hela denna tid har det i debatten alltid varit den vuxnes perspektiv och dennes ”rätt” som haft företräde: rätt till adoption, rätt till inseminering, rätt till surrogatmamma.

Men barn är inte, och har aldrig varit, en rättighet. Som så mycket annat i livet är ett barn en gåva. För visst kan ett par som får barn vara urusla föräldrar. Och en ensamstående kan vara en utmärkt förälder. Men ur det resonemanget följer ingen rättighet att alltid få bli förälder. Det finns många berättelser om fäder som överger sina barn. Men tycker vi att dessa berättelser har så lyckliga slut att vi därmed vill lagstifta bort pappan? Och är det verkligen statens uppgift att i varje läge tillgodose medborgarnas längtan efter barn? Svaret på dessa frågor i dagens Sverige tycks enligt majoriteten i riksdagen vara ja.
Åke Hällzon

 


Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Namn:

Rubrik:

Kommentar: (800 tecken)



Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!

Veckans kommentar

Det bästa vi vet är dialog med våra läsare
Kanon bra för kultur och människor
Församlingar kan inte ge vård – men vara barnens stöd
Han tonsatte vårt lands själ
Bristande demokrati gör mig orolig
Miljöpartiets kris speglar frikyrkans
Ring din riksdagsledamot!
Är risktagande del i en karismatisk personlighet?
När kylan slår till är mänsklig värme allt
Församlingarnas julkonserter för tron vidare


 

 

 

Hemmets Vän Månadskonto

 

 

 

Copyright © Hemmets Vän, Litzon Press Förlags AB. Ansvarig utgivare Åke Hällzon.
Hemmets Vän, Box 22010, 702 02 Örebro. Tel 019-16 54 00. E-post: info@hemmetsvan.se
Om cookies