Den normerande lagstiftningen
Veckans kommentar Publicerad: 2012-03-15 16:56
Familjen som idé för samhällsbygget, i bemärkelsen två vuxna föräldrar och deras barn som lever tillsammans, står inte högt i kurs hos vår lagstiftande församling. Och att vi faktiskt sprider värderingar och normer via lagstiftningen är det få ledamöter som reflekterar över dessa dagar. Knappt hann debatten om inseminering av ensamstående kvinnor lägga sig innan det var dags för nästa stycke i sviten: Riksdagen röstade i veckan för att utreda surrogatmödraskap i den svenska sjukvårdens regi. Endast Vänsterpartiet och Kristdemokraterna var emot. Ett surrogatmödraskap innebär att ett mänskligt embryo planteras in i en främmande kvinnas livmoder. Mot ersättning bär den kvinnan barnet i nio månader, föder det och överlämnar det vid förlossningen till äggdonatorn. I rapporterna kring beslutet framkom att ett av problemen som måste lösas är frågan om vem barnets juridiska mamma är. Som av en händelse sänder P1-morgon samma morgon (13/2) ett reportage om könsbyten där reportern på fullt allvar kallar den kvinnliga intervjupersonen, med namnet Kaj, för ”hen”.
Det som just nu sker kan sammantaget ses som konsekvensen av ett halvt sekels sexualsocialt experimenterade. Riksdagsbesluten är resultatet av långsamma värderingsförskjutningar mot ökad promiskuitet och självtillfredsställelse där orden han, hon, man, kvinna, familj och kön nyans för nyans fått nya betydelser. Detta är helt i linje med RFSU:s och RFSL:s idéprogram och en tydlig uppluckring av tidigare vedertagna begrepp och normer. Och under hela denna tid har det i debatten alltid varit den vuxnes perspektiv och dennes ”rätt” som haft företräde: rätt till adoption, rätt till inseminering, rätt till surrogatmamma.
Men barn är inte, och har aldrig varit, en rättighet. Som så mycket annat i livet är ett barn en gåva. För visst kan ett par som får barn vara urusla föräldrar. Och en ensamstående kan vara en utmärkt förälder. Men ur det resonemanget följer ingen rättighet att alltid få bli förälder. Det finns många berättelser om fäder som överger sina barn. Men tycker vi att dessa berättelser har så lyckliga slut att vi därmed vill lagstifta bort pappan? Och är det verkligen statens uppgift att i varje läge tillgodose medborgarnas längtan efter barn? Svaret på dessa frågor i dagens Sverige tycks enligt majoriteten i riksdagen vara ja. Åke Hällzon
Tyck till om artikeln
Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.
Skriv ut artikeln
Läs mer. Prova Hemmets Vän gratis en månad!
|