Lunchmöten bidrog till ekonomisk ärlighet

Det gick en chockvåg genom hela befolkningen. Arton välkända banker gick i konkurs. Försäkringsbolag ställde in betalningarna. Transportsystemet slutade fungera. Flera hundra tusen vanliga löntagare förlorade sina jobb och blev hemlösa. Häftiga oväder under en extremt kall och snöig vinter hade medverkat till ekonomiskt sammanbrott. Många begick självmord. Kvinnor sågs hejdlöst gråtande utefter gatorna i New York, Boston, Philadelphia och flera städer som haft fun­gerande industrier.

Det här hände hösten 1857 i Amerika. Allt hände plötsligt, efter en period med välstånd och överflöd, med den tidens mått. Materialismen hade förkvävt kyrkorna med allt färre deltagare i gudstjänsterna. Ungdomar som växte upp var ointresserade av tro och kristna värderingar. Några månader senare hade Amerikas ekonomi vänt och återhämtade sig. Men den ekonomiska krisen hade medverkat till besinning.

Några veckor innan den ekonomiska kraschen hade en affärsman i New York tagit initiativ till att i samband med lunchen, inbjuda till bön. Det var Jeremiah Lanphier, 48 år. Han inbjöd speciellt företagare, mekaniker från verkstäder i stan, kontorspersonal och främlingar på besök, att komma till en timmes bön. Första samlingen hölls onsdagen den 23 september klockan tolv. Sju personer samlades. Veckan därpå kom tjugo män till lunchbönen. Samma dag som paniken spred sig över New York, den 14 oktober, fylldes lokalen av männi­skor som bekände sina synder och bad om frälsning. Några veckor senare var det 10 000-tals affärsmän och yrkesfolk som varje dag använde lunchen till gemensam bön.

Väckelsen spreds över hela landet med liknande samlingar till bön. Jeremiah Lanphier hade lagt fast en modell som innebar en disciplin för att respektera tiden under en timme. Det var en lekmannarörelse utan präster eller pastorer i ledningen. Enkla vittnesbörd och koncentrerad bön pågick under exakt en timme, innan man återvände till sina arbetsplatser.

Under en samling i Boston berättade en man som kommit på besök i staden att från Omaha i Nebraska, hade han rest landvägen som var 2 000 engelska mil och överallt pågick stora samlingar till bön.

I ett reportage i tidningen ”New York Times” den 20 mars 1858 skildrades hur lunchbönen präglade varje arbetsplats och kontorsutrymme. Bilarna stannade utefter gatorna, det var bön överallt, i banklokaler, på marknadsplatser, på båtar och i skollokaler. Varje vecka omvittnades omkring 50 000 omvändelser, församlingarna växte och kyrkorna hade trängsel.

Resultatet visade sig i ekonomisk ärlighet, en moralisk upprustning, social empati och inte minst påverkade denna väckelse till att slaveriet upphörde och Amerika förändrades.

Böneväckelsen 1857 brukar kallas för ”den tredje vågen”. Under 1700-talet använde Gud George Whitefield och Jonathan Edwards som redskap i en nationell folkväckelse. Det var den ”första vågen” som vällde fram genom landet. Sedan kom en ny väckelseperiod när Charles Finney och Peter Cartwright var de mest framträdande redskapen. Det som hände 1857 var att vanliga yrkesmänniskor stod i förgrunden som väckelsens redskap med initiativ till bön.

Även i Kanada hade en liknande bönerörelse skett då en läkare tillsammans med sin fru Phoebe och Walter Palmer hade samlat människor till bön. En tidning inom advokatkåren som hette ”Christian Advocate and Journal” beskrev den 5 november 1857 hur en väckelse gick fram i staden Hamilton i Kanada. Varje dag blev 25 eller ett 50-tal människor omvända och under en söndag nämndes 100 nyomvända i samband med metodistkyrkans gudstjänst i staden Hamilton.

Frågan är om en andlig väckelse är beroende av att det blir en liknande ekonomisk krasch, liksom den som inträffade 1857 i Amerika? Materialism och ytlighet förkväver det andliga livet också i vår tid. Måste Gud tillåta nöd för att vi ska lära oss att be? Den oro i världen som nu riskerar något ännu värre, borde motivera till en målinriktad bönerörelse!

Stanley Sjöberg

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.