Från hybris till kollaps

En till Sverige utflyttad finlandssvensk läkare frågade mig häromdagen vad det var för fel på Sverige. Frågan föranleddes främst av hennes sons jämförelse mellan den svenska och finska skolan. Ni är ju fullständigt ointresserade av er historia, er tradition, er kultur, och era poli­tiker tycks inte heller veta vilket samhälle de strävar mot, sa hon.
Jag har hört samma fråga många gånger men i olika tappningar när jag besökt kollegor i Finland. Medlidsamt har man talat om den svenska skolans förfall, universitetens låga nivå, tågen som inte går, polisen som sällan lyckas lösa några brott, vården av de äldre etcetera.

Kan Sveriges problem möjligen bero på att vi inte som våra nordiska grannländer har varit med i krig, svarade jag denna gång. I vårt land undviker vi de stora besvärliga frågorna och lever i en naiv tro att något ont aldrig kan hända oss. Detta trots att vi har varit med om ett statsministermord, ett mord på vår utrikesminister, Estoniakatastrofen och tsunamin. Vi föredrar fredagsmys kring Idol, tv:n framför en djuplodande diskussion om våra existentiella och samhälleliga villkor.
Att allt fler barn och ungdomar mår psykiskt dåligt passerar i nyhetsflödet lika intvålat som att en polisinsats kostar en miljon när två allsvenska lag möts i en så kallad högriskmatch. För att nu inte nämna vanvårdade gamlingar i institutioner som ägs av riskkapitalbolag vars enda mål är att öka vinstmarginalen. Våra kyrkor som skulle vara ljus och salt i tillvaron lever i mysfaktorn där trevligheten- och underhållningen dominerar och våra politiska ledare skyggar för att tala om sådant som kan skrämma bort väljare.

Nu skall det emellertid bli ändring. Regeringen har tillsatt en Framtidskommission där frågor om ”demografi, integration, demo­krati, jämställdhet, socialt utanförskap, klimat och miljö är centrala områden för arbetet”.
Däremot finns inte någonting i framtidskommissionens uppgifter om moraliska frågor av typ personligt ansvar, dygder, etik och fostran. Eftersom dessa begrepp under de senaste åren närmast helt utmönstrats ur det offentliga svenska språket, är det verkligen läge att också analysera vilken betydelse moraliska ställningstaganden kan ha för vårt samhälle i fram­tiden.

Den tidiga arbetarrörelsen hade en stark moral där dygder som att göra rätt för sig och inte ligga någon till last betonades. På samma sätt var alla medborgare beredda att hjälpa utsatta medmänniskor. Föräldrarna förväntades ta ett ansvar för sin familj och för fostran av barnen till goda människor och ansvarstagande samhällsmedborgare. Att både bilda och utbilda sig var en dygd för den arbetare som ville leva ett gott liv. Nykter­hetsrörelsen och arbetarrörelsen gick hand i hand med väckelserörelsen där budskapet var att det finns en upprättelse och förvandling för varje människa som kommit fel i sitt liv. Tillsammans skapade också dessa krafter det demokratiska samhälle där varje medborgare hade rätt att yttra sig och hävda från majoriteten avvikande åsikter utan att bli misshandlad, hånad eller utfrusen.
I detta samhälle som kom att kallas folkhemmet utvecklades Sverige genom en närmast unik kombination av folkrörelser, politik och näringsliv till att bli ett av världens rikaste länder. Tyvärr tror många att vi fortfarande hör till denna exklusiva grupp.

Den amerikanske forskaren och författaren Jim Collins har i sin bok How the Mighty Fall studerat hur och varför framgångsrika företag, partier eller organisationer kan gå från beundrad framgång till totalt misslyckande. Några exempel från Sverige är Facit i Åtvidaberg och socialdemokratin i dagens samhälle. Men det intressanta är att analysera de fem faser på vägen till kollaps som han beskriver ur ett samhälleligt perspektiv.
Den första fasen är hybris. Alla tror att framgången är en gång för alla given och man har förlorat känslan för det som en gång var organisationens grund och förutsättning för framgång. Något för oss i Sverige att verkligen fundera över.
Den andra fasen är odisciplinerad jakt på allt mer att lägga under sig. Kärnuppgifterna försummas och man ger sig istället in på områden som ledningen inte behärskar och där problemen därför bara blir allt mer betungande.
Den tredje fasen är att problemen förnekas, mörkas och tonas ner. Beskyllningar riktas mot andra och ”snart löser sig allt till det bästa” är budskapet.
Den fjärde fasen är då organisationen söker efter en frälsare, en karismatisk ledare som kan återupprätta den forna storheten. I verkligheten lyckas detta ytterst sällan och skulle en förbättring inträda så blir den kortvarig.
Den femte fasen kallas kapitulation och irrelevans. I dagens värld finns det gott om exempel på samhällen som passerat de fyra faserna och nu befinner sig på kapitulationsnivån.

Nu skall den nytillsatta Framtidskommissionen analysera Sveriges väg in i framtiden. Både regeringen och oppositionen har anledning att fråga sig vilken fas man nu befinner sig i. För socialdemokratin har resan neråt varit frustrerande. Men också regeringen bör fråga sig vilka förutsättningar det var som en gång gjorde Sverige till välfärdssamhälle. Den som vill röra sig framåt, måste först ta reda på var han befinner sig i nuläget. Eller som den finlandssvenska läkaren uttryckte det:
– Det land som vill utvecklas positivt måste slå vakt om sin historia, sin tradition och kultur.

Bert Stålhammar, professor em.Samhällsdebattör

Referens: Collins, Jim; (2009) How the Mighty Fall.

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt