En revolutionär församlingstanke

Det är ofrånkomligt att vi alla blir påverkade av tidsandan. Det som händer globalt och lokalt i samhället, märks också bland oss kristna och i den församlingskultur vi tillhör. Egentligen borde vi följa Romarbrevets uppmaning att ”anpassa er inte efter den här världen” (12:2). Men det är en svår balansgång.
Den svenska frikyrkorörelsen formades bland bönder och arbetare. Församlingarnas styrka var den inre sammanhållning som gestaltades i församlingsmöten med öppna beslutsprocesser. Nya testamentets undervisning tillämpades om församlingen som en familjär gemenskap. Man var delaktiga i bön, arbete, offrande och andlig enhet.
Nu formas på många platser en ny ledarstil med pastorer och styrelser som utbildats till det ”starka”, individuella ledarskap, som inte ger utrymme för öppenhet i viktiga beslut. Egentligen är det ett svagt ledarskap!

Känslan av främlingskap i kyrkan blir påtaglig när avståndet mellan ledaren och församlingen ökar. Om dessutom förkunnelsen inte fördjupar trons innersta värden och texterna i lovsången frambärs på engelska eller så poetiskt, symboliskt, att budskapet blir obegripligt, då väljer många att stanna hemma och inte vara med i gudstjänsterna. Präster och pastorer utbildas dessutom till att ha en bibelkritisk attityd, som märks i det som kallas ”predikan”.
Jag vill därför ge ett råd till alla som är andligt hemlösa och längtar efter en berikande gemenskap för att vårda sin tro.
Min far (Tage Sjöberg) och jag arbetade en tid i Istanbul bland armeniska kristna som tillhörde den gregorianska kyrkan. Deras tradition var att hålla gudstjänsterna på en 2 000 år gammal arameisk språknivå som vanligt folk inte förstod. Liturgin blev en symbolisk förkunnelse och många längtade efter något mer. Därför inbjöds min far från Sverige att vara där som bibellärare i grupper som samlades i olika hem. Vi möttes under veckorna och var 10 och 20 stycken kristna vänner på dagtid och kvällstid, i olika stadsdelar. På samma sätt samlade vi grekiska kristna som också kom från kyrkor där språket var så komplicerat med antikens grekiska, att ingen förstod något. Därför ville de ha min fars bibelstudier som tolkades till turkiska som alla begrep i Istanbul.

Den utveckling av mission och församlingstillväxt vi var med om i Pakistan hade alltid sin början med samlingar i hem som öppnades. Den formen gav Sovjet, Kina, numera arabvärlden, det vi kallar en ”gräsrotsrörelse” som påverkat till mycket stora framgångar för kristen tro.
Här i Sverige lades grunden till 1800-talets folkväckelse, att bönder tillsammans med pigor och drängar, samlades i köket eller vardagsrummet och läste Bibeln, sjöng psalmer och bad till Gud.
Under 1970-talets andliga förnyelse var väckelsens andliga strategi att samlas i små grupper över hela vårt land. Kyrkoledare som tog avstånd från den karismatiska väckelsen motiverade medlemmarna att samlas i bönegrupper. Där lyssnade de till bibelundervisning som gavs ut med ljudkassetter och i bokform.

Min uppmaning till hemma­sittande kyrkfolk är att ta nya initiativ till att samlas i hem eller mindre lokaler och sjunga, läsa Bibeln, ha tid för bön och de andliga nådegåvornas operativa funktion. Nu finns möjligheterna att lyssna till fördjupande bibelundervisning från internet, dvd-kopior och kristna tv-kanaler.
Den lilla gruppen kan bjuda in dem som i flera år varit borta från sin kyrka. När den lilla gruppen mognar i sin form är det dags att ha möten tillsammans med dem som är helt okunniga om vad frälsning innebär och hur man får gemenskap med Gud.
Små grupper kan förgrenas, bli många, påverka, förändra och bli en växande opinion för bibeltro, krav på delaktighet och förnyad evangelisation. Den lilla gruppen kan ta missionsansvar och ge sina offer till trovärdiga insatser som pågår både lokalt och globalt.

Stanley Sjöberg

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.