Var rädd om Tryckfrihetsförordningen

Ska Sverige ha kvar Tryckfrihetsförordningen? Ja, det anser av allt att döma det stora flertalet av de parlamentariska leda­möterna i den kommitté som utreder ändringar av det fria ordets villkor.
Mot dem står ordföranden, förre justitiekanslern Göran Lambertz. Han har börjat utredningen med den bestämda föresatsen att Tryckfrihetsförordningen inte ska bli kvar, utan sorteras in i en sammanhållen grundlag för både det tryckta ordet och sådant som radio och tv.
Den konstruktionen har riksdagen sagt nej till flera gånger, till mångårig förargelse i en del ämbetsmanna- och juristkretsar. Gång på gång har det dock tillsatts utredningar om att möblera om grundlagsskyddet, med större eller mindre försvagningar – så att Sverige inte skulle ha en Tryckfrihetsförordning.
Att riksdagen vägrat gå med på det är ingen tillfällighet. Med även tv och radio i en enda massmediegrundlag skulle etableringskontroll och innehållsreglering lättare kunna ses som en naturlig del av vår grundmodell. Faran för uttunning och successiv nedmontering skulle öka om inte Tryckfrihetsförordningen fanns som renodlat uttryck för svensk tryckfrihetssyn.

Vi måste nu också inför EU-länder med långt mer auktoritära traditioner kunna förklara hur viktig vår från 1766 uppbyggda svenska tryckfrihetsmodell är för oss, som en av hörnstenarna i vår samhällsordning. Det är då farligt att göra en förändring som kan sprida intrycket att vi förkastat delar av vår tradition och börjat om från början.
I oktober klarnade det att de parlamentariska ledamöterna i den nu pågående utredningen – i vart fall det stora flertalet – nu vill inrikta arbetet på översyn av nuvarande grundlagar. Olika tillämpningsproblem och andra frågor ska då lösas inom Tryckfrihetsförordningen och Yttrande­frihetsgrundlagen, utan system­skifte.

Många länder har tryckfrihet i någon mening, fast ofta med begränsningar och skadeståndsrisker av i Sverige okänt slag. Bara Sverige har Tryckfrihetsförordningen. Den omfattar också offentlighetsprincipen, den är en särskild process- och straffrätt, och den ger grundlagsskydd i detalj för i princip alla nödvändiga moment i en tidnings eller en boks tillkomst och spridning.
På många andra håll består däre­mot hela grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefriheten av en eller ett fåtal meningar med allmänt hållna principer. Detta ger i praktiken ofta stort utrymme för domstolarna att inskränka vad som kan publiceras.
I den svenska modellen för tryckfrihet kan däremot det mycket effektiva skyddet för nyhetsförmedling, konstnärlig frihet, religiös förkunnelse, forskning och samhällsdebatt inte steg för steg undermineras i domstolsprocesser. Det är precis detta som gör den svenska ordningen så utmanande och stötande för mycket av etablerad juridisk tradition och juridiska skråintressen som på ett europeiskt plan har betydande styrka.
En mängd sätt att processa mot användningen av det fria ordet är ju omöjliga i Sverige, men inte bara möjliga utan ibland mycket lönsamma för jurister i andra länder. Det är där de största riskerna ligger om Sverige skulle försvaga grundlagsskyddet. Det främsta hotet mot det fria ordet är i moderna demokratier för det mesta inte staten, utan det är skadeståndsadvokaterna, och de som har pengar att betala dessa.

Var konfliktlinjerna kommer att gå när utredningen kommer till mål återstår att se. Men att ordföranden Lambertz blivit besviken över att få sådant mothugg från allians- och andra partier är inte oförklarligt. Så som han tillsattes – med direktiv som är djupt oroande för tryckfrihetsvänner, och med en av den svenska tryckfrihets­modellens mest profilerade motståndare som ordförande, alltså han själv – är det ju inte konstigt om han trodde sig ha fått grönt ljus från stora moderata maktpartiet att gå hårdhänt fram mot Tryckfrihetsförordningen.
Det är därför värt att lägga märke till att flera av de riksdagsledamöter som nu mest entydigt tagit avstånd från Lambertz planer faktiskt är just moderater. Vi som är tryckfrihetsvänner i något av de andra partierna bör uppskatta deras positiva insats.
Det är inte heller Lambertz linje – med det stöd den kan ha i justitiedepartementet – som varit Moderaternas linje i tryckfrihetsfrågor i riksdagen. Tvärtom, genom så framstående företrädare som Per Unckel och Anders Björk ingick Moderaterna i de mycket breda majoriteter som enades om den grundlagsmodell förre justitiekanslern nu skulle vilja riva upp.

Åke Wredén, frilansjournalist och tidigare politisk redaktör på Nerikes Allehanda, ersättare (FP) i Jönköpings läns landsting

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt