Bättre vara muslim i Israel än i Nordafrika

Friheten gör entré i Mellanöstern. I land efter land kräver nya generationer rättigheter som deras ledare inte längre kan undangömma eller förvägra dem. Den starka längtan efter frihet som skakar om Nordafrika är överraskande och generande för de tyckare i väst som länge hävdat att arabvärlden inte skulle vara intresserad av detta. Framför allt skingrar det dimmorna från den rökgranat med Israels namn på som alltid kastats när frihet kommit på tal i denna del av världen. Despoter och västdebattörer har varit rörande överens om att demokrati och frihet inte kommer på fråga förrän Israel tillfredsställt en kravlista utan slut.

Länge har problemskrivningen av Mellanöstern präglats av en fixering vid Israel. När kameror är tillåtna, domstolsförhandlingar går att följa och politiker kan avskedas, är uppgiften att journalistiskt bevaka ett land betydligt tacksammare än när motsatsen är fallet. Israel är ett land där minoriteter får rösta och protestera mot sitt lands politik, där människor får konvertera mellan religioner och tidningar kan skriva om sitt lands ledare när de gör fel. I Israel sker också en ekonomisk utveckling som står i kontrast med länder i regionen. En fristående centralbank med konservativ monetär politik, stark och diversifierad privat sektor samt en disciplinerad budgetpolitik bäddar för en tillväxt som under det fjärde kvartalet 2010 nådde 7,8 procent. Inte bara tigertillväxtens karaktär påminner om vårt eget land, den socio-ekonomiska distributionen av nya medel delar många drag med Sveriges. Med en av världens längsta medellivslängder på 80,7 år, signalerar Israel vad livet i deras land kan innebära.

Israels fungerande demokrati tjänar som en irriterande spegel för regionens envåldshärskare vars palats nu skakar i sina grundvalar. Inte en dag i Israels 63-åriga historia har gått utan att detta lilla land varit utsatt för krigshandlingar. Irans Ahmadinejad hotar med att utplåna nationen från jordens yta samtidigt som Hizbollah och Hamas beväpnas till tänderna för att kunna skickas till provokationer och trakasserier mot Israels civilbefolkning. På ”den arabiska gatan” så väl som i FN:s råd för mänskliga rättigheter har Israel varit föremål för all koncentration som en gordisk knut innan regionens problem skulle kunna redas ut.

Det går inte att utesluta Israels roll som lampa och ljus för sina grannar i samband med att frihet och krav på reformer börjat bryta fram på allt fler scener runt om i Mellanöstern. Människor går inte att lura. När man ser att ens muslimska trossyskon lever med fulla medborgerliga rättigheter i det land ens ledare hävdar att man ska hata och utplåna från jordens yta, är det inte utan att man funderar varför inte samma frihet skulle kunna vara möjlig i ens eget land.

Länge var Israel Mellanösterns enda demokrati. Nu har Irak genomfört två val och kämpar för att höja säkerheten för förföljda grupper. Jag är bekymrad över förföljelserna av kristna i Irak samtidigt som rättssäkerheten idag har förutsättningar som helt saknades under Saddam Husseins skräckvälde. Irak visar också hur smärtsam förändring kan vara när den stabilitet som skräckens ordning innebär ersätts med dynamisk utveckling och osäkerhet. Vi vet fortfarande inte vem som får makten i länder som Egypten och Tunisien. I Libyen är striderna så hårda att vi inte vet hur det går. När dokumentationen uteblir är det vanligtvis ett säkert tecken på att människoliv spills i en takt som vi har svårt att föreställa oss.

Vid en sann arabisk sommar 2011 där rädsla och tysthet ersätts med kameror och fria val är jag förhoppningsfull över att förutsättningarna för en normaliserad relation till Israel är möjlig. Allt annat vore ett misslyckande för arabvärlden!
      
Annelie Enochson
Göteborg

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt