Var kommer alla bleka ledare ifrån?

Trots att det moraliska tomrummet i samhället tycks öka varje år finns det ingen kristen ledare som med kraft och på allvar vågar hävda kristendomens ställning som normkälla. Hur den inre kompass skapas som gör att en människa inte skadar sin nästa utan  lever ett "rätt­färdigt"  liv tycks vara en tabubelagd ickefråga.
Är det så att våra kyrkliga ledare inte vågar hävda kristendomens betydelse som inspirationskälla och värdegrund i vår samhällsutveckling? I nuläget verkar det faktiskt så vilket  är både förvånande och tragiskt.
Den tyske sociologen Max Weber pekade till exempel i sin forskning på sambandet mellan protestantismen, välfärden och den ekonomiska utvecklingen i Europa och Amerika. Att vara arbetsam, skötsam och göra sin plikt blev honnörsord inte minst i den framväxande arbetarklassen.

För Sveriges del har religionssociologen Bengt Gustafsson i Lund visat på hur de stora folkväckelserna under 1800-talet också lade grunden till en välståndsskapande småindustri.  
Ofta var de ledande personerna i de församlingar som bil­dades entreprenörer och före­tagare. Här finns det gott om exempel från bland annat Småland, Närke och Hälsingland.  Gnosjökulturen är ett välkänt begrepp.
I dessa tider då kristendomen och kristna människor hånas och föraktas av de historielösa och kvasiintellektuella PK-tyckarna borde våra biskopar och samfundsledare naturligtvis finnas på barrikaderna och hävda den kristna traditionens betydelse. De kan ju knappast vara ovetande om vad en kristen övertygelse betyder både för enskilda människor och hela samhällen.
I dag saknar vårt land tyvärr de färgstarka, besjälade och modiga personer som stod i spetsen för de stora väckelserna både inom och utanför Svenska kyrkan.
Arbetet för att slå samman de tre gamla samfunden Sven­ska Missionskyrkan, Svenska Baptist­samfundet och Metodistkyrkan är nu inne i ett intensivt skede.  Denna sammanläggning förväntas öka kyrkornas slagkraft. Tyvärr är denna förhoppning nog mera from än realistisk.

Under industrisamhällets tid hämtade ledarna sin legitimitet och makt från den organisation de ledde. LO är ett typiskt exempel på detta.
I dagens samhälle får en ledare sin makt  genom sina personliga egenskaper. Karisma och förmåga att kommunicera en vision är det som ger ledaren i dagens samhälle inflytande.
Förmodligen är det fler svenskar som känner till Christer Sturmark som leder 4 000 humanister än ärkebiskopen som har mer än 6 miljoner medlemmar.
För att nu inte nämna ledarna för Svenska Missionskyrkan eller EFK som knappast någon utanför medlemskretsarna känner till. Antalet imamer som syns i tv och rikstidningarna är avsevärt större än antalet kyrkoledare som exponeras i dessa media.

Nu söker man efter en ny ledare för den nya GF-kyrkan. Risken är stor att man som vid de flesta chefstillsättningar idag enas kring en kompromisskandidat som är garanterat blek. En färgstark ledare med lyskraft upplevs ofta som ett hot av alla dem i organisationen som slår vakt om sina revir och positioner.
Det var ju på så vis EU fick sina två höga företrädare som få ens vet namnet på.  I dagarna har också FN:s general­­­­sek­reterare fått stark kritik från många håll för sin oförmåga att leda sin organisation effektivt. Utvecklingen har blivit, säger de väl insatta, precis så som USA, Ryssland och Kina önskade.

Ingen skugga  må falla över landets ärkebiskop. Var och en gör så gott han kan. Men ärkebiskopens förhoppning inför det nya året att ett intranet för Svenska kyrkan skall byggas under år 2011 är knappast den färgstarka vision som förväntas av landets högste andlige ledare.
Annars kan man ju tycka att han borde försvarat den stackars rektor i Västergötland som fick kritik för att eleverna skulle sjunga Nu tändas tusen juleljus vid julavslutningen.
Hur dagens politiskt korrekta journalister med sin begränsade bildning och totala historie­löshet kan skrämma ledande företrädare för de svenska kyrkorna är oförståeligt.
Sen kan man faktiskt fråga sig om inte det här med att svälja kameler och sila mygg håller på att bli allt mer vanligt förekommande i Sverige. En präst förbjuds att läsa Välsignelsen över barnen inför det stundande jullovet, medan de sedan varje dag kan spela dataspel där målet är att döda så många fiender som möjligt. Men det är klart. Den som lägger allt fokus på intranet eller försöker hitta lämpliga juridiska institutioner för de olika samfundens tillgångar har naturligtvis viktigare saker att göra än att hävda prästens rätt att läsa Herrens välsignelse över skolelever.
Bert Stålhammar, professor em., samhällsdebattör

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt