Vi behöver en ny strategi!

I Sverige har vi Pingströrelsen, EFK, Trosrörelsen och Oasrörelsen utöver tio, femton andra etablerade kyrkor och samfund. Dessutom finns i vår tid en mångfald olikheter utifrån musikaliska stilar och andliga företeelser.
Det som händer i USA, sker en tid senare också här. Därför kan det vara av intresse att uppmärksamma den senaste "vågen" av kristen ungdomskultur. Det är en rörelse som ytligt sett påminner om 1970-talets period med Jesusfolket.

Det handlar om överfyllda kyrkor och tätt packade samlingar på nattklubbar och i restaurangmiljöer. De vill inte kalla sig "kristna" men gärna Kristi efterföljare. Idén är att som Jesus vara tillsammans med samhällets utslagna. Men istället för att påverka, väljer de att påverkas. Rörelsen är en protest mot alla etablerade kyrkor och kända kristna förkunnare.
Det kallas "Hipster Christianity" och handlar om ungdom som tatuerar sig, har ringar i näsan och överallt på kroppen, dricker öl och röker cigaretter, de vägrar tro att rökning orsakar cancer och njuter gärna av en cigarr. De tror på Jesus och dricker alkohol för att bli berusade. Samtidigt talar de om en fördjupad tro och en radikal livsstil i Kristi efterföljelse.

De sjunger inte lovsånger men gärna gamla psalmer. De engagerar sig för de fattiga, lever enkelt och är en vänsterrörelse i protest mot de amerikanska kyrkornas borgerlighet. "Hipp-kristna" tror inte på budskapet om Jesu återkomst och hånskrattar åt predikningar om tidstecknen.
Nyligen utkom författaren Brett McCracken med en bok som skildrar det som beskriver en kollision mellan kyrkorna och denna proteströrelse.

I Sverige finns mer lågmälda olikheter, allt från "Hillsongs" högljudda musikaliska lovsång, till kontemplativ andakt med förebilder från Taizé. Det finns en evangelikal linje som gärna dämpar det som kan beskrivas som karismatiskt. Högkyrklig liturgi tillämpas med inspiration av katolska, ortodoxa förebilder. Ikoner, rökelse, ljuständning och tystnad ingår i former av retreater och andakt. Traditionella frikyrkor vill vara konservativa och utmärker sig främst med att ha äldre medlemmar.

Det mesta av alla förändringar tillhör den troende kristna befolkningen. Tillfälliga framgångar för vissa kyrkor handlar vid närmare granskning om att några byter kyrka i samband med att något nytt händer inom den kristna gemenskapen. Tyvärr är det sällsynt att någon rörelse vinner ett större antal människor till kristen tro, med sådana som kommer utifrån den sekulariserade delen av vårt folk. Invandrarkyrkorna är undantag med en sådan tillväxt inom sina egna språkområden.
Vårt behov är inte en ny inomkyrklig trend, utan en period av strategisk evangelisation. Det jag hoppas på är samlingar som förnyar väckelsemötets idé att med sångtexter, sättet att be offentligt och med predikans innehåll och vittnesbörd, anknyta till vår tids längtan utanför all kyrkogemenskap.

När jag planerar inför 2011 har jag en förhoppning om att bli inbjuden till platser och församlingar som vill ordna möten med yrkesgrupper och olika  kategorier av vanliga människor som vanligtvis inte besöker en kyrka. Då är jag beredd att beskriva kristen tro utifrån spännande ämnesrubriker som anknyter till "new age", muslimska föreställningar och ateismens alla fördomar. Framförallt vill jag berätta vad som händer när en människa får vara med om Guds omsorg och individuella vägledning.
Vi minns Berthil Paulson, John Hedlund och de evangelister som med sina "korståg" medverkade till att många blev frälsta och nu tillhör Kristus. Nu behövs en ny sådan period även om vi inte ska kalla det för "korståg".
Stanley Sjöberg

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.