Stor vinst med varsamhetens etik

"Inget mänskligt liv är ovärd­igt, man kan inte bli av med sin mänskliga värdighet hur mycket den än kränks utifrån eller hur lite av den jag ser hos mig själv.
Att lida svår smärta och vara utlämnad åt andras hjälp är inte under den mänskliga värdig­heten. Det säger Mattias Agnesund i en intervju på www.varld­enidag.se.
Mattias är fil. mag. i data­lingvistik och doktorand i litter­­­­a­­turvetenskap vid Göteborgs Universitet. Mattias har Duchennes muskeldystrofi och med en respirator som sköter andningen och personlig assi­st­ans dygnet runt lever han ett ganska självständigt liv.
Ovanstående är ett av inlägg­en om dödshjälp som i övrigt rymmer allt från politikers krav på legaliserad dödshjälp för alla som så önskar till enskilda patienters önskan att få ett särskilt beslut från Socialstyrelsen om påskyndande av döden.
I båda fallen anses det självklart att det är läkarens uppgift att verkställa beslutet och avslut­a patientens liv. Hur har denna utveckling kunnat äga rum?

Idag när allt anses relativt och det enda som anses absolut är att det inte längre får hävdas att det finns något som är absolut, är det lätt att känna sig förvirr­ad. Då är det inte så konstigt att den politiskt korrekta debatten ofta domineras av förespråkare för dödshjälp. Om det inte finns någon gud och allt anses relativt blir den logiska konsekvens­en att allt är tillåtet.
Vad skulle kunna vara ett alt­ernativ för oss som vill arg­umentera för en etik med Jesu exempel som utgångspunkt? Han som var full av nåd och sann­ing. En etik utan sanning blir kraftlös och en etik utan nåd blir hjärtlös. Det gäller att hitta balansen.
Ibland kan det uppstå en konflikt mellan de som tänker plikt­etiskt och de som tänker mera nyttoetiskt. Finns det ett alterna­tiv till en etisk debatt där vi gräv­er ner oss i var sin skytte­grav?
Kanske vi själva utifrån vår egen vardagliga verksamhet skulle kunna formulera en "varsamhetens medicinska etik"  och då låta vårt hjärta leda oss.  Martin Lönnebo talar ofta om att bedja om visa hjärt­an.
Vad skulle ske om vi i Sverige beslöt att legalisera dödshjälp? Jag kan omöjligt förutsäga utvecklingen efter ett sådant beslut. Skulle det leda till en indi­k­ationsglidning (som innebär att fler diagnoser skulle godkännas för dödshjälp så som det skett vid abortinriktad fosterdiagnostik)?
Det skulle vara fruktbart att fundera på vad det skulle göra med individen (läkaren, sköter­s­kan, studenten) som medverk­ar vid dödshjälpens praktiska genom­förande.
För att fungera som vårdpers­o­nal är det avgörande att ha mog­n­at så långt som person att man kan integrera den kunskap och erfarenhet man samlat och att kombinera detta med en medvet­en närvaro i mötet med en medmänniska. Detta kräv­er komp­etens på det fysiska/medicinska,  det psykiska/sociala och det andliga/existentiella området.
För att bevara vår känslighet och integritet som vårdpersonal eller studerande måste vi få sätta gränser för vad vi kan tänka oss att medverka till.

Det är svårt att stå emot råd­ande tidsanda och diskurs. Vård­ens hierarkiska struktur gör det om möjligt än svårare för underordnade att gå emot sina överordnade eller rådande norm­er för att följa sitt samvete.
Men om jag i egenskap av vårdpersonal, mot mitt samvete och innersta övertygelse, tvingas medverka vid dödshjälp får det förödande konsekvenser.  
Hur vi påverkas under studietiden kan vara ett exempel. Und­er läkarutbildningen får medicinstuderande medverka vid sövning av kvinnor som genomgår ett abortingrepp. Ett "rutin­ingrepp" som många numer anser relativt okontroversiellt.
Men om vi istället närmar oss situationen från "varsamhetens medicinska etik" får vi ett nytt perspektiv och med hjärtan och ögon fyllda av kärlek orkar vi se det smärtsamma som sker i det fördolda. Då blir kanske inte den primära etiska problematiken om det är rätt att studenter deltar i abortingrepp utan om man har rätt att som lärare/läkare utgå från att det är självklart att stud­enter skall medverka vid abortingrepp (presum­erat samtycke).  
Eftersom studenten befinner sig i en beroendeställning gente­mot läraren/läkaren kan det presumerade samtycket i sig utgöra ett etiskt problem och kan i själva verket vara ett övergrepp på studentens samvete. Bara att tillfråga studenten om att delta blir etiskt problematiskt.
Det krävs mycket mod och kraft för att våga invända mot medverkan i sövningen av en kvinna i samband med ett abortingrepp. Det troliga är då att man som student avstår från att invända och undertrycker de tankar och känslor som väcks.
Detta kan i sin tur leda till en medveten och/eller omedveten avtrubbning av samvetet och känslolivet.

Det är inte orimligt att anta att i princip alla som utbildar sig till läkare i Sverige någon gång under sin studietid utsätts för situationer liknande den ovan beskrivna.
Vad det får för konsekvenser på kort och lång sikt för individ­en, sjukvården och samhället kan man bara spekulera om.
Alla skulle vinna på mer av en varsamhetens etik där vi i­stället valde att möta varand­ra med resp­ekt och lyhördhet. Det skulle harmoniera med alla människors värdighet vare sig vi i dagsläget tillhör de svaga/stud­ent respektive starka/lär­are.
Johan Holmdahl, medicine doktor, ­överläkare, Göteborg samt ledamot i ­Statens medicinsk-etiska råd 1991-1997

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt