Ship to Gaza - ett moraliskt haveri

Vi är många i den äldre generationen som minns 1950-talets apokalyptiska stämningar. Jesu ankomst var nära och den yttersta tiden var här förkunnades från predikstolar över hela landet. Judarna hade fått en egen stat 1948 och att Israel hade återupprättats var ett av de absolut starkaste tidstecknen. Innan Jesus skulle komma tillbaka och sätta sin fot på Oljeberget skulle dock alla världens folk gå mot Israel för att förgöra landet. I en Aktuelltsändning hör jag en malayisk man säga att världssamfundet nu måste ställa upp gemensamt mot Israel.

Det är lätt att tänka på dessa profetior efter vad som hänt efter Ship to Gaza-konvojen. Att tolka apokalyptiska utsagor är svårt och genom tiderna har många försök gjorts att förutsäga när den yttersta tiden är inne.
En fråga som man kan ställa sig inför dagens situation är emellertid denna: Hur kan det komma sig att det finns en så stark, gemensam och närmast hatisk stämning mot Israel bland så många länder? Beror det på ren okunskap om hur situationen i Gaza och Israel är eller är det en rent propagandistisk verksamhet som media, de så kallade kulturarbetarna och vänsterpolitiker bedriver?

Som forskare lär man sig att söka sanningen utan några förutfattade meningar. Man är också noga med att kontrollera sina källor så att den utsaga man använder inte innehåller någon dold agenda. Den forskare som arbetar med intervjuer måste ofta ringa in det som egentligen sägs i det som synes sägas genom ett antal följdfrågor. Såvitt jag förstår skall journalistiken också arbeta på liknande sätt. Sanningen bör presenteras och det kontext i vilket ett uttalande görs skall tydliggöras.

De båda frontfigurerna Gardell och Mankell i Ship to Gaza borde naturligtvis granskas kritiskt med tanke på vilka uppfattningar dessa båda herrar har om demokrati och parlamentarism.
Mankell har länge hävdat att Israel bör upplösas som stat. Mankell är syndikalist vilket innebär att han omfattar en socialistisk ideologi med målet att avskaffa staten.
Gardell innehar Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap. Han betraktar sig som anarkist eller frihetlig socialist. Gardell har i sin forskning studerat nyhedendom i asatron, djävulsdyrkan och islamism. Han har ofta beskyllts för att vara för positiv till islamismen.
Vid hemkomsten till Sverige togs han emot på Arlanda som en guldmedaljör i OS. För journalistkopplet berättade han livfullt om hur israeliska kommandosoldater hade mördat fredliga aktivister.
Att de fredliga aktivisterna på den turkiska båten inte var så fredliga finns nu många bildbevis på.
 
Syftet med Ship to Gaza var att protestera mot Israels blockad mot Gaza. Egypten nämndes inte i sammanhanget trots att det landet har en lika effektiv blockad av Gaza som Israel. Dessutom skickar Israel in förnödenheter till Gaza varje dag i en mängd som motsvarar det skeppen i konvojen hade med sig. De så kallade aktivisterna fick det hela att framstå som att Gazaborna svalt och led nöd.
Men frågan kvarstår. Varför kom inte några journalister med några följdfrågor? Om blockaden hävs och ingen kontroll av det som förs till Gaza görs, skall då Israel stillatigande se hur Hamas kan bygga än fler och effektivare raketer.
Iran som sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter (sic) vill som bekant utplåna cancersvulsten Israel från jordens yta och förser gärna Hamas och Hizbolla med vapen. Den dag Hamas slutar att skjuta raketer in över Israel kan också blockaden hävas.

Ingen nyhetsbyrå har tagit upp detta perspektiv. Inga krav får ställas på Hamas.  Inte ens president Obama nämnde dem utan riktade kraven enbart mot Israel. Till och med Jonas Gardell hojtade slagord mot Israel trots att det förmodligen är det enda land i Mellanöstern där han och hans make Mark skulle kunna röra sig fritt. Den gamle kommunisten Lars Ohly skrek Satans mördare om Israel. Men själv grät han när Berlinmuren föll. Den mur som så många mördats vid när de sökte fly från sitt DDR-fängelse till friheten i väst. Och denne Ohly tänker tydligen bli vår nye utrikesminister.
Sen kan man ju fråga sig varför inte Ship to Gaza kunde lägga kursen mot Nordkorea, Zimbabwe, Libanon där de kristna maroniterna lever ett eländigt liv.

Jag upplever hela Ship to Gaza- projektet som ett moraliskt och intellektuellt haveri, där sanning och sans har fått stå tillbaka för ett oförsonligt hat mot Israel och som en följd därav också en ökad antisemitism.
Jag har inga förhoppningar om att de som deltog i resan kommer att ändra sig. Deras mål tycks vara att krossa Israel och bereda väg för fler terrorister och diktaturer i Mellanöstern.
Däremot borde det inte vara omöjligt att våra media själva inser att de för sin trovärdighets skull måste börja rapportera om hur saker och ting verkligen förhåller sig.
Bert Stålhammar
Samhällsdebattör
professor em

Tyck till om artikeln

Skriv kort! Ditt inlägg blir lättare att läsa om du begränsar längden på din kommentar. Redaktionen går igenom kommentarerna innan publicering och förbehåller sig rätten att redigera eller radera kommentarer.

Debatt